När under en karriär är en klinisk forskare mest kreativ, när brukar de viktigaste upptäckterna ske? Särskilt inom området av kliniska iakttagelser är det påfallande ofta i relativt unga år, kanske för att man då inte är bunden av förutfattade meningar och traditionella koncept. Den store C Miller Fisher var bara drygt 30 år när han beskrev transitoriska ischemiska attacker (TIA) och dess betydelse som förebud till stroke, det första av en lång rad kliniska beskrivningar som kom att förändra neurologin.

Karl-Axel Ekbom var cirka 35 år när han hos det neurologiska patientklientelet på Serafimerlasarettets poliklinik i Stockholm kunde urskilja en ny entitet karakteriserad av krypningar, domningar och smärta i benen med accentuering i vila.

Karl-Axel Ekbom hade börjat en forskarkarriär och fått sig föreslaget ämnet att hitta en specifik reflex vid Parkinsons sjukdom. Han bytte (lyckligtvis) avhandlingsämne, och inom några få år var han klar att lägga fram sin avhandling om den nya sjukdomen: »Restless legs: A clinical study of a hitherto overlooked disease in the legs characterized by peculiar paresthesia (’anxietas Tibiarum’), pain and weakness and occurring in two main forms, Asthenia crurum paraesthetica and Asthenia crurum dolorosa«.

Disputationen skedde samma dag som V-dagen då andra världskriget slutade, den 8 maj 1945! Under sin livstid fick Karl-Axel Ekbom uppleva en ökande internationell uppmärksamhet för beskrivningen av »sin« sjukdom, som numera är en etablerad egen entitet där framgångsrik behandling finns.

Vi kan nu läsa om detta och mycket mer från Karl-Axel Ekboms egen penna, i den nyutkomna boken »Ett läkarliv – i skuggan av två världskrig«. Manuskriptet uppdagades av Karl-Axel Ekboms barn i kvarlåtenskapen efter faders bortgång 1977. Karl-Axel Ekbom var en nestor i svensk neurologisk historia. Han blev 1958 den förste professorn i neurologi i Uppsala. Barnen visste inte att fadern under många år arbetat med sin självbiografi under senare åren av sitt liv. Det är av stort värde att detta tidsdokument nu har publicerats och gjorts offentligt tillgängligt.

I boken passerar den svenska neurologins dominerande gestalter från 1930-talet fram till 1970-talet i revy, och vi får ta del av en svunnen era i det akademiska livet, innan modern diagnostik och teknologi gjort sitt intåg. Internationella kontakter var begränsade, och tempot inbjöd till reflektioner och eftertankar. Vi får ta del av barndomen i Göteborg, läkarutbildningen på 1930-talet, oron för arbetsbrist och arbetslöshet, och den stora påverkan av såväl första som andra världskriget på samhällsandan i Sverige. Karl-Axel Ekbom var ingen skönlitterär författare, men detta minskar inte värdet att ha denna tidsperiod så sakligt dokumenterad för eftervärlden. Boken innehåller också ett flertal unika fotografier.

Karl-Axel Ekboms avhandling är en vetenskaplig klassiker, och denna bok förtjänar också att bli en svensk medicin-biografisk klassiker. Låt oss gärna ge också Karl-Axel Ekbom en särskild tanke den 8 maj när vi årligen uppmärksammar V-dagen, och försök tänka oss in i hur det kunde ha varit att disputera just denna speciella dag i ett Stockholm fyllt av festyra. Detta var en fin dag också för svensk neurologi.