I boken »Doktor utan skyddsnät. En resa i tid och rum genom sjukvården« skildrar allmänläkaren Per Malm sitt fyrtiofemåriga yrkesliv som främst kliniskt arbetande doktor. Varje kapitel är rubricerat efter de olika läkarroller författaren haft då han träffat sina patienter.  

Tidigt föräldralös stod författaren sjutton år gammal ensam i en lägenhet i Lund, med skral ekonomi och dessutom i en ny skola. Trots dessa svårigheter kunde han avsluta sina gymnasiestudier och så småningom börja läsa medicin.

Malm börjar sin resa genom svensk sjukvård med tidiga sjukvårdsvikariat, fortsätter med allmäntjänstgöringar (AT) och specialistjänstgöringar (ST), för att som färdig specialist i allmänmedicin verka i olika läkarroller.

Ett stort antal patientberättelser visar betydelsen av en allmänläkares breda kliniska erfarenheter och kunskaper vid undersökning, diagnossättning och behandlingar.

En del praktiska kollegiala råd ges, till exempel hur doktorn ska göra då han eller hon tittar i öronen på ett barn, och att mammografi inte räcker för att utesluta cancer hos en ung kvinna med en knuta i ett bröst, utan en punktion måste göras.

I flera kapitel tas den gamla sjukstugan upp där Malm arbetat i närmare 25 år. Sjukstugan var dagtid vårdcentral för 12 000 invånare och kvällstid jourcentral för ett område på 40 000 individer. Dessutom fanns en akutvårdsavdelning med 24 vårdplatser.

 Efter tre år på en medicinklinik började Malm med sina nyförvärvade erfarenheter arbeta på sjukstugan. En sköterskeledd diabetesmottagning och också en sköterskeledd astmamottagning öppnades. Många patienter försvann därmed från medicinklinikens akutmottagning och vårdavdelningar.

På sjukstugans akutavdelning vårdades bland annat äldre med lunginflammation, hjärtsvikt eller urinvägsinfektioner, och alkoholister som inte kunde åka hem.

Sjukstugor finns inte kvar längre skriver Malm. Men det stämmer inte: i Västerbotten finns sju sjukstugor.

Åren innan pensioneringen arbetade Malm i flera år på en vårdcentral i grannbyn.

I ett kapitel ger han sina synpunkter på HSAN:s (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) och IVO:s (Inspektionen för vård och omsorg) roller när det gäller anmälda doktorer. Det är riktigt att disciplinpåföljderna varning och erinnran numera är borttagna.  Däremot existerar både HSAN och IVO än i dag.

I bokens två sista kapitel analyseras dagens sjukvårdsproblem och lämnas förslag på lösningar. Jag håller med om mycket men ibland blir analysen alltför yvig.  Malm vill privatisera hela primärvården. Om det sker – hur ska vi då få doktorer till Norrlands glesbygder och till utsatta områden?

Malms självbiografi är ett välskrivet och lättläst dokument med mycket flyt och humor, speciellt i patientberättelserna. De komiska inslagen tenderar ibland att bli alltför glättiga.

Sammanfattningsvis är boken ett viktigt sjukvårdsdokument över svensk sjukvård under drygt fyra decennier. Den visar att själva patientverksamheten av naturliga skäl kommer i centrum på sjukstugor och vårdcentraler. Bemannas dessa av erfarna och kunniga doktorer som får verka i de läkarroller de är utbildade för, så kan arbetsglädjen komma tillbaka i svensk sjukvård.

Allmänläkare är idag en bristvara. Boken kan inspirera blivande läkare att ägna sig åt allmänläkaryrket men den bör också läsas av sjukvårdspolitiker och sjukvårdstjänstemän för att öka deras förståelse för vad sjukvård egentligen handlar om.

---- 

Fotnot: HSAN, är idag en domstolsliknande myndighet som prövar behörighetsfrågor avseende legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Frågor som HSAN prövar är: 1) prövotid; 2) återkallelse av legitimation eller annan behörighet att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården: 3) indragning eller begränsning av förskrivningsrätt; 4) ny legitimation eller annan behörighet. Frågorna prövas efter anmälan främst från IVO.