Henry Marsh, en berömd engelsk neurokirurg, publicerade 2015 den första delen av sina memoarer, »Liv och död och hjärnkirurgi« som rönte stor succé och uppmärksamhet. Den nyligen publicerade andra delen, som avhandlas här, är lika läsvärd som den första boken. Det är en märklig blandning av handfasta operationsberättelser, vardagsproblem samt inlägg om etik, moral och existentiella frågor. Vår tids defensiva medicin som framtvingats av advokater och byråkrater, är han mycket kritisk till. Vår engelska neurokirurg är ovanligt uppriktig och tar även upp sina egna misstag och katastrofer, som han kallar för minnesstenar i sin inre kyrkogård.

Övergången från arbetslivet till pension är inte lätt. Han tycker att engelska NHS utvecklats åt fel håll och att politiker och administratörer förstört systemet med sina idiotiska regler och föreskrifter. Veckan innan han lämnar in sin ansökan om pension ger han sig fysiskt på en manlig sjukskötare och vrider om dennes näsa, efter diskussioner om regelverket kring en ventrikelsonds vara eller icke vara.

Henry Marsh var en duktig och skicklig kirurg men säkert också en lite besvärlig person.

Efter pensioneringen fortsätter han att arbeta som »senior advisor« och neurokirurg i Nepal och Ukraina. I Nepal förväntas alla patienter bli friska efter operation annars hotar våld från patientens anhöriga. Polis vaktar sjukhuset. I Katmandu är det lätt att finna en kirurg som tycker precis tvärtom och gärna meddelar detta till patienten.

I Ukraina försöker han utbilda den yngre läkaren Igor i neurokirurgisk teknik. »Om jag är med på alla ingrepp och kollar varje steg han tar kommer det att behövas mycket lång tid att utbilda honom, och det är inte säkert att han utvecklar det nödvändiga självförtroendet. Om jag ger honom större frihet och ansvar kommer han snart att bli en duktig operatör, men han kommer att göra misstag på vägen som kan vara helt ödesdigra«. Dilemmat förblir olöst.

Henry Marsh är en övertygad ateist. Han beskriver hur vissa skador eller ingrepp på frontalloben helt förändrar patientens personlighet. Uppdelningen mellan kropp och själ är en orealistisk konstruktion. Själen sitter i centrala nervsystemet och egentligen finns det ingen skillnad på psykiska och kroppsliga sjukdomar. Själens sjukdomar är inte mindre verkliga än kroppens och de behöver vår hjälp i lika hög grad. Han är inte rädd för döden men är både rädd och orolig inför vägen dit. Eutanasi är för honom rätt självklart och han har skaffat sig en liten självmordsväska med nödvändiga droger, men han erkänner helt frankt att han fortfarande inte säkert vet om han kommer att använda den om det skulle bli aktuellt.

Mottot i början av boken är ett citat av den franske filosofen de La Rochefoucauld: »Varken solen eller döden kan man betrakta med stadig blick«.

Ibland är boken lite hoppig. Ena ögonblicket opereras en besvärlig hjärntumör, i nästa diskuteras helt andra saker. Men Henry Marsh kan både skriva och berätta och de tvära kasten går nästan spårlöst förbi. Trots att boken tar upp många problem och missförhållanden är grundtonen positiv.

Detta är en intressant och mycket läsvärd bok som kanske faller gamla pensionerade överläkare bäst i smaken. Den succé boken nått i Storbritannien, med mycket positiva recensioner i stora tidningar som The Guardian, Financial Times och the Economist talar dock för att även yngre läkare och sjuksköterskor skulle uppskatta denna lite ovanliga och öppenhjärtiga betraktelse. Både äldre och yngre läsare funderar säkert över den moderna sjukvårdens utveckling, på gott och ont, efter att ha läst ut boken.