Socialantropologen och docenten Lisbeth Sachs täcker i sin nya bok in ett brett spektrum beskrivningar av olika typer av överlevnad – att tron på en behandling ska hjälpa kan förlänga livet, förebyggande operationer vid genetiskt förhöjd risk för cancer kan bidra till förlängd överlevnad, avancerad neonatalvård som räddar prematura barn, organ eller cancerceller som fortsätter att leva efter individens död, och upplevelsen av att medvetandet fortsätter att existera under tiden individer varit »döda«.

Undertiteln »medicinskt myteri och andra sätt att gäcka döden« anspelar på en av de böcker hon lyfter fram och reflekterar kring, »Living proof – a medical mutiny« av Michael Gearin-Tosh, som skriver om sin egen cancersjukdom och som gjorde »myteri« mot sina läkare genom att vägra underkasta sig deras råd. Man kan också se temat myteri som en vidareutveckling av hennes tidigare tankar om »sjukdom som oordning«, som hon skrivit om i en bok med samma titel.

Placeboforskning beskrivs på ett intressant sätt, och det är kreativt att man vid det forskningscentrum där författaren på senare tid har verkat arbetar tvärdisciplinärt med bland andra psykologer, neurofysiologer, smärtforskare och medicinska antropologer. Kapitlet om placebo illustrerar även indirekt den paradox som hälso- och sjukvården står inför; att dels vara intellektuellt hederlig och ge evidensbaserade och därmed ofta försiktiga råd och prognoser, och kunskapen om att en vårdgivare som tror mer helhjärtat på sin behandling och förmedlar detta på ett övertygande sätt kan få bättre resultat.

När det gäller nära-döden-upplevelser återberättas ett exempel där en svårt sjuk pojke i samband med narkos »tittar ned« på rummet där han ligger och ser läkaren ägna sig åt hans kropp medan pappan ber i ett annat rum. Det som skakade hans föräldrar var att han efteråt dessutom beskrev att han hade två systrar, och att han berättade att han träffat en syster som dött i mammans mage. Föräldrarna var chockade eftersom de aldrig berättat om det döda barnet. Sachs refererar även andra berättelser om nära-döden-upplevelser och ansluter sig till neurologen Oliver Sachs förklaring att alla dessa tillstånd är hallucinationer. Hur hallucinationer skulle kunna förklara pojkens berättelse som beskrivits ovan, diskuteras dock inte.

Sachs egen tidigare forskning om en grupp invandrande turkiska kvinnor, som hon också skrivit om tidigare i sin omtyckta och omtryckta bok »Onda ögat eller bakterier – turkiska invandrarkvinnors möte med svensk sjukvård« (vilken ökat förståelsen hos flera generationer sjuksköterske- och medicinstudenter för hur kulturell bakgrund kan påverka vårdmötet), refereras också.

Sammanfattningsvis har författaren sammanställt ett potpurri av olika aspekter av överlevnad, med flera tankeväckande avsnitt för den av medicinsk socialantropologi specialintresserade läsaren.