Döden – kanske inte längre som förr.

Den här boken tar sin utgångspunkt i de sista drygt 200 årens medicinska framsteg. Den berör många behandlingsframsteg, från utvecklingen av morfin i början av 1800-talet, anestesins tillkomst 1846, till dagens molekylärbiologiska genetik. Författaren menar att det är framväxten av den moderna medicinen som har haft betydelse för den ökade hälsan, den utökade livslängden, den minskade barnadödligheten m m. Författaren kommer in på celldöd – hur länge människan kan leva – samt olika typer av livsförlängande behandling: från järnlungan till respiratorn, från intern hjärtmassage till modern hjärtlungräddning, HLR. Haider Warraich tar upp frågan om övergången från hjärtrelaterade till hjärnrelaterade dödsbegrepp och diskuterar behandlingar som inte längre gagnar patienten. Detta leder till frågor om när det är försvarbart att avsluta en sådan livsuppehållande behandling – samt de etiska och legala aspekterna. Vi får en genomgång av de tekniska förutsättningarna för organdonation och organtransplantation, exempelvis utvecklingen inom kärlkirurgin.

Med tanke på bokens titel är det inte så konstigt att flera kapitel ägnas åt diskussionen av vården i livets slutskede. Var dör vi? Var vill vi dö? Hur dör vi? Hur vill vi dö? Hur kan man diskutera döden och kanske till och med skoja om döden. I USA finns barer där människor i livets slutskede kan träffas och diskutera sin uppfattning.

Warraich diskuterar också övergången från den tidigare traditionella läkarpaternalismen och det han benämner (patient)autonomirevolutionen. Han beskriver hur det sistnämnda ledde till kontroverser mellan inte bara patienter och läkare, utan också mellan närstående och sjukvården: Vem ska informeras? Vem ska fatta beslut när patienten inte längre kan göra det? Vem vet vad som är i patientens bästa intresse? Det är frågor som fortfarande är aktuella i svenskt sammanhang och leder till diskussionen om livstestamente, vårddirektiv och vikarierande beslutsfattande.

Författaren anser att det var i och med utvecklandet av smärtbehandling och sederande läkemedel som diskussionen om det läkarassisterade döendet flyttades från filosofernas skrivbord till sjuksalarna. Enligt läkaren Warraich är det också där besluten ska fattas.

Synen på döden och döendet diskuteras ur olika religioners perspektiv – Warraich själv, bosatt och verksam i USA, är född och uppväxt i Pakistan, ett muslimskt land. Gemensamt för de flesta religioner är att de kan erbjuda ett liv efter detta. Det kan inte medicinen. I slutet av boken kommer Warraich dock in på att sociala medier möjligen kan bidra till ett evigt liv – en stor andel avlidna Facebook-användare »lever« fortfarande i den meningen.

Warraich tar upp frågan om smärtlindring. Religiösa företrädare ansåg (tidigare?) att det var fel att ge födande kvinnor smärtlindring. Detta eftersom Gamla testamentet föreskriver att kvinnan ska föda sina barn med smärta. Liknande uppfattning kan också förekomma i synen på användandet av smärtbehandling och lugnande läkemedel i livets slutskede. Läkemedlen kan enligt präster störa patientens benägenhet att bekänna sina synder och därmed få syndaförlåtelse. Ett i svenskt sammanhang udda argument för att minimera bruket av sådana läkemedel.

Intressant nog är starkt troende mer benägna att kräva livsförlängande behandling och intensivvård jämför med icke-troende. Läkares egen tro och dess betydelse för kliniska beslut diskuteras också. Oberoende av religion finns dock en tendens att läkare anser att patienter som är eniga med läkarens bedömning är fullt beslutskapabla. Patienter som har en avvikande mening bedöms däremot som icke belsutskapabla. Känner vi igen denna tendens?

Författaren undrar om pallitiv sedering är mer lik eutanasi än läkarassisterat suicid – jämför uttrycket »slow euthanasia«. Vidare ställs frågan om det är läkarens uppgift att hjälpa en lidande människa. Författaren anser att om vi ska söva ner en patient inför en operation så bör vi också i förebyggande syfte kunna hjälpa en patient som står inför ett stort lidande i livet slutskede. Men ska man också hjälpa en patient att själv göra slut på sitt lidande genom exempelvis läkarassisterad suicid? Man förstår att det inte har varit ett enkelt ställningstagande för författaren, men han kommer fram till att detta nog är det enda rätta.

Även om boken kanske låter som en medicinhistorisk eller medicinetisk framställning lyckas författaren att krydda berättelsen med underhållande anekdoter och personliga reflexioner. Det gör att boken aldrig blir tråkig – man väntar på nästa berättelse om egna upplevelser vid sjuksängen eller gripande patientöden. Författaren berättar bland annat om USA:s sämsta president som också hade den sämsta hälsan. Vi får också historien om förre vicepresidenten, Dick Cheneys hjärtinfarkter och slutligen hjärttransplantation. Författaren berättar också historien om stjärnkirurgen Christiaan Barnards första hjärttransplantation 1967. Patienten som fick det nya hjärtat levde i 18 dagar! Var befann sig Barnard när patienten fick komplikationer? Var det vård eller forskning? Fanns etiktillstånd? Hade donatorn gett sitt informerade samtycke? Slog donatorns hjärta fortfarande när Barnard tog ut hjärtat? Känner vi igen frågorna?

Med andra ord: Haider Warraich är en både underhållande och mycket påläst författare som öser ur sitt vetande och kunnande inom såväl klinisk medicin som medicinhistoria och medicinsk etik. Det är en bok som är inspirerande utan att vara docerande. Jag skulle vilja sticka boken i handen på alla läkarstudenter i samband med att de börjar sin kliniska utbildning.

Boken är översatt från amerikanskan av PC Jersild och avslutas också med ett efterord av denne. Jersild förklarar på ett fint sätt likheterna och skillnaderna mellan det svenska sjukvårdssystemet och det amerikanska.