Inspektionen för vård och omsorg rapporterar att antalet anmälningar om brister i vården ökar. Detta är i linje med statistik från Löf (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag) som visar att antalet anmälningar ökat under flera år. En stor journalstudie från SKL visar att allvarliga vårdskador uppskattas drabba 110 000 patienter årligen till en kostnad av 9 miljarder kronor. Vårdskador är toppen på ett isberg av brister inom vård och omsorg. Även om det finns tecken på små förbättringar inom vissa områden så är bilden den att allt fler patienter och anhöriga på olika sätt drabbas negativt. Detta är ingen ny information, utan behovet av ökad patientsäkerhet har funnits på den politiska agendan länge och resulterat i en särskild lag. Pelle Gustafson och Jon Ahlberg tar avstamp från Patientsäkerhetslagen från 2010 i boken »När skyddsnäten brister. Lärdomar från patientförsäkringen«.

Boken inleds med fyra kapitel om olika aspekter på patientsäkerhet. De handlar om begrepp, lagar, förordningar, hur arbetet är organiserat samt en introduktion i olika förklaringsmodeller till varför fel uppstår. Den helt dominerande delen av boken är kapitel 5 där 32 korta verklighetsbaserade fall presenteras och kommenteras. Vad var det som brast och vad bör man tänka alternativt ändra på för att undvika att bristen ska uppstå igen?  Detta är bokens signum och styrka och ger den karaktären av en självhjälpsbok inom patientsäkerhetsarbete. Fallen bidrar till en konkretisering av det abstrakta begreppet patientsäkerhet och ger handfasta exempel att diskutera tillsammans inom team och på arbetsplatser. Författarna riktar boken framförallt till studerande på grundutbildningar och yngre medarbetare. Det är en viktig målgrupp men ska man komma åt bristerna i vården måste alla engagera sig.

Boken är både angelägen och tillgänglig för läsaren men inledningen är i mitt tycke lite väl populariserad. Det saknas till exempel referenser till faktauppgifter. Det går att gissa var uppgifterna kan ha hämtats från listan av fördjupningslitteratur. Jag skulle också uppskattat ett avslutande kapitel där författarna med sin gedigna kunskap inom området hade knutit ihop säcken och återkopplat till ett systemperspektiv. På vilket sätt ska alla de exempel på brister som redovisas kunna undvikas i framtiden? Det kan inte enbart vara upp till enskilda medarbetare att ändra sitt agerande för att undvika framtida vårdskador och andra brister, utan det krävs också stödsystem av olika slag. Vad händer i landet för att realisera uppbyggnaden av en nationell infrastruktur för patientsäkerhetsarbete? På vilket sätt har vårdgivarna tagit sig an uppgiften att utveckla ledningssystem? Vad finns det för lovande utvecklingsarbete att lära av? Vad är det för typ av uppföljningssystem/studier som saknas? De fem goda exempel författarna fått kännedom om, som presenteras avslutningsvis under rubriken »När skyddsnäten håller«, tycker jag knappast bidrar till den överblick och framåtsyftande avslutning som jag efterlyser.