Ibland när man får läsa något nytt kan man bli både innerligt glad, tacksam och imponerad.

Det blev jag verkligen när jag fick läsa Christoffer Rahms nya bok »Neurovetenskaplig psykiatri«. Så fjärran dess tankevärld befinner sig från den som rådde när jag själv studerade medicin, gällande både kurserna i psykiatri och »mikrohjärna«.

Boken består av fem delar:  Det friska fungerandet, hjärnans funktioner, psykiatrisk sjukdomslära, klinisk psykiatri och de psykiska störningarna. Redan här framgår att man på ett lysande sätt lyckats integrera modern neurobiologi, neurokemi och neurofarmakologi med klinisk vardagsnära psykiatri.

Redan i förordet påminns vi om att ny kunskap om det mänskliga psyket under de senaste decennierna har sköljt in över psykiatrin. Hjärnavbildning och neurogenetiska undersökningar kastar ljus över olika beteenden. Begrepp som »molekylär neurovetenskap« skulle nog inte ha setts med blida ögon på 60-talet, inte heller kognitiv eller social neurovetenskap.

Ett nytt prekliniskt arbetsfält måste komma in i de medicinska utbildningarna. Psykiatri är en tvärvetenskaplig disciplin och får vara det. Ett viktigt område utgör avsnittet om hjärnans kemi – av stor betydelse för hur psykofarmaka fungerar. Fascinerande är avsnittet om hjärnans utveckling. Samspelet genotyp–fenotyp och epigenetik är föredömligt beskrivet.

En recension kan aldrig göra ett så komplext ämne rättvisa. Mitt bästa tips är – läs boken!

Den legendariske psykiatriprofessorn Börje Cronholm (den ende psykiater som hittills fått presentera Nobelpristagarna i fysiologi eller medicin, vilket skedde i Stockholms konserthus 1973), yttrade att psykiatrins historia tyvärr omfattat ett stort antal döda eller vissnade grenar. Christoffer Rahm har likt en skicklig arborist lyckats skala av det man kan undvara och lyft fram det spirande och livskraftiga, som kan ge stark vidare utveckling.

Boken är främst avsedd för läsare med medicinsk utbildning, men kan med litet möda läsas också av många andra.