Ett litet lasarett à jour med sin tid.
I en bok med tilltalande grafisk utformning har två pensionerade läkare vid Nyköpings lasarett – Henning Höjer, kirurg och Roland Sahl, otolog – beskrivit sjukhusets utveckling under en begränsad period, 1835–1903. De har utgått från en frågeställning: Hur kom de stora medicinska framstegen på 1800-talet till Nyköpings lasarett och blev till gagn för befolkningen i lasarettets upptagningsområde? Det är ett intressant upplägg och de har lyckats mycket väl att föra projektet i hamn.
Inledningsvis ges en översikt av medicinens historia, utvecklingen av sjukvården och läkarutbildningen i Sverige samt en bild av lasarettets historia: byggnader, läkare och verksamhet. Man blir påmind om hur oerhört annorlunda samhället såg ut under den här tiden inte minst i fråga om kommunikationer. Likaså vilken betydelse tillkomsten av el-, gas- och vattenförsörjning har haft för att underlätta verksamheten på sjukhuset.
Landstingets arkiv har varit en värdefull källa för författarna att följa förändringar i patientsammansättning, diagnoser och behandlingar, och det måste vara ett otal dokument som de har gått igenom. Den sociala strukturen i landskapet har genomslag på beläggningen på sjukhuset. De högre samhällsskikten undvek lasarettet – de synes ha vårdats i hemmen. Det var landsbygdens bondebefolkning och arbetare från den framväxande industrialiseringen som kom till lasarettet. En viss förändring kan dock skönjas i slutet av perioden i och med tillkomst av narkos, nya byggnader och tekniska förbättringar.
I separata kapitel redogörs för de stora medicinska upptäckterna under den här tiden, och genom att ha gått igenom patientliggare, obduktionsprotokoll och annat arkivmaterial visar författarna hur de nya rönen tog sig in på ett litet landsortssjukhus. Under den tidsperiod som boken omfattar var det i huvudsak tre lasarettsläkare som verkade på lasarettet och trots bristen på snabba kommunikationer och pressen att ständigt behöva vara tillgängliga är det en bedrift att de kunde inhämta och i verksamheten omsätta de nya kunskaperna och också införskaffa nya tekniska hjälpmedel som narkosgaser, mikroskop, nya suturmaterial som catgut och instrument för undersökning av luftvägar och ögon. Men läkarna var ändå huvudsakligen hänvisade till att ställa diagnos enbart med sina egna sinnen.
En begynnande laboratorieverksamhet (att påvisa äggvita och socker i urinen) beskrivs dock och en röntgenapparat inköptes 1902, dvs i slutet av den beskrivna perioden. (Fakturan finns bevarad och är avbildad i boken). Man får ändå säga att lasarettet var tidigt ute; Röntgen offentliggjorde sin upptäckt i november 1896, och bara fem år senare fanns tekniken i Nyköping.
Separata kapitel ägnas också åt några sjukdomsgrupper – först med en medicinhistorisk bakgrund och sedan förekomst och behandling på lasarettet i Nyköping. I princip handlade det om utvärtes sjukdomar och sådana som var tillgängliga för kirurgi. Några invärtes sjukdomar beskrivs dock och inslaget av tuberkulos var påfallande och ofta i form av abscesser i olika organ och som blev föremål för kirurgi. Någon isolering av dessa patienter förekom dock inte. Psykiatriska patienter förekom också – främst sådana som skulle genomgå en »profkur« på lasarettet innan intagning på hospital – något som verkar ha varit en föga populär uppgift.
Anmärkningsvärt är att många tillstånd som senare skulle falla under disciplinen internmedicin som t ex hjärtsjukdomar, högt blodtryck och diabetes nästan helt lyser med sin frånvaro. Ett par tillstånd som försvunnit ur vår vokabulär beskrivs: Brights sjukdom (en form av njurinsufficiens) och chloros (järnbristanemi).
Boken har ett utmärkt bildmaterial och ett utförligt person- och ämnesregister. Källförteckningen hjälper läsaren att vidga sina medicinhistoriska kunskaper. Boken är skriven så att inte bara läsare av medicinarfacket har stor behållning av den utan också en medicinhistoriskt intresserad allmänhet. En bok väl värd att läsa.
