Kanske var det embryot till Gapminder som jag såg på en föreläsning i Uppsala i mitten av 90-talet när Hans Rosling höll ett föredrag. Jag hade träffat Hans ett par gånger innan det tillfälle, inför en SIDA-finansierad resa till Bolivia där jag som läkarstudent genomförde ett projektarbete.

Gapminder har sedan dess blivit en »internet-kändis« och lämpar sig väl i undervisningen inom vården. Personligen uppskattar jag särskilt återkopplingen tillbaka i tiden för att visa på (i) hungersnöden i Sverige under 1800-talet, (ii) hur medellivslängden i Sverige sjönk i samband med den spanska sjukan; och (iii) hur medellivslängden sjönk när kommunismen föll och arbetslöshet och alkoholism bredde ut sig i 1990-talets Ryssland.

Så det är med stort intresse jag har följt Rosling och Gapminder, och det är mot den bakgrunden som jag tog mig an boken »Factfulness – tio knep som hjälper dig förstå världen«. Svenska media har frossat i att Barack Obama valt ut boken som en av sommarens bästa, och att Hans Roslings vän Bill Gates betraktar den som oumbärlig. Men lever boken upp till hypen?

Hans Rosling växte upp fattigt. Det gjorde inte jag, men jag har ändå med mig litet av samma arv via min pappa och hans föräldrar. Gapminder handlar om förändringar över tid, och det gör även många av bokens berättelser om Hans äldre släktingar (deras erbarmliga fattigdom), och hur dessa släktingar fått uppleva enorma materiella förbättringar. På motsvarande sätt har miljoner människor tagit klivet från dasset (om ens det) till vattentoaletten, eller WC som det så tydligt heter på engelska. Författarna gör ett utmärkt jobb när de skildrar vad det innebär att leva på 2, eller 8 eller 32 dollar per dag, och hur livet förändras när man kan köpa en glödlampa för att göra läxorna, eller en cykel för att spara tid när man hämtar vatten eller tar ett jobb en mil bort. 

Boken inleds dock med att författarna ställer tretton frågor med ABC-alternativ, t ex: »Hur har andelen människor som lever i extrem fattigdom förändrats under de senaste 20 åren? (A: nästan fördubblats? B: förblivit i stort sett densamma? C: nästan halverats?)« – och sedan ojar de sig över hur obildade och dumma alla läsare är!

Och här tycker jag boken har sin största skönhetsfläck: raljerandet med alla som svarat fel på Roslings fråga och att bara 7 procent, eller 23 procent, eller 25 procent haft rätt trots att en schimpans hade haft fler rätt, eller?

Nej, Roslings: bara för att man slängt in tre bananer märkta med A, B, C i en apbur på Skansen och en schimpans var tredje gång valt »bananen med rätt svar«, så innebär det inte att en läkarstudent på Karolinska institutet, eller en ekonom i Davos eller en Nobelpristagare som svarat fel »visste mindre än en schimpans«. Hela liknelsen med apor känns rätt fånig, och man hade lika gärna kunnat säga att de flesta av oss är dummare än en akvariefisk (som rimligen var tredje gång äter upp en vattenlarv som är märkt med A, B, eller C) eller varför inte dummare än en tärning, som ju verkligen ger helt slumpmässiga svar varje gång den blir kastad?

Tidvis är också boken väl svartvit. Den hade tjänat på att nämna att alla inte fått det bättre. Det räcker med att vända blicken mot Syrien där halva landets befolkning nu klassas som flyktingar inom eller utanför landet, eller de pågående bombningarna av civila i Jemen. Inte heller håller jag med författarna när de hävdar att medier bara förenklar och fokuserar på det som är hemskt.

Jag känner mig också ganska tveksam till vissa av bokens grafer. När författarna vill visa att »skillnaderna är mycket små« väljer de ibland att logaritmera Y-axeln för att avståndet mellan två kurvor ska vara minimalt (t ex medelinkomsten i USA jämfört med den i Mexiko), men när man vill visa att skillnaderna är stora så »hugger man av Y-axeln« ( t ex hur Brasiliens rikaste tiondel nu tjänar en längre andel av totalinkomsten än tidigare). Det känns inte riktigt seriöst - om nu syftet med boken ska vara att upplysa läsaren, och förklara världen. 

Men det allra mesta med boken är bra, riktigt bra! Figurer över HIV, dödsstraff, barnarbete, och inte minst gitarrer per capita visar hur världen blir bättre. Här verkar Roslings i samma anda som t ex Steven Pinker (Anna Rosling och Pinker föreläser för övrigt tillsammans 27 oktober i Sverige).

Roslings, och då kanske framför allt Hans, har också stor trovärdighet. I boken beskrivs flera av hans resor till utvevklingsländer och här känner jag som läsare själv igen mig mycket, i mina egna resor till Tanzania 1991, Indien 1993, Kina 1997 när jag fick klart för mig hur oerhört pålästa många av läkarstudenterna i dessa länder var, och hur snabbt inte minst Indien och Kina ryckt upp sig ur fattigdom (vilket till stor del förklarar varför andelen av extremt fattiga i världen just halverats sista 20 åren – eftersom en stor del av jordens befolkning bor i just Indien och Kina).

Världen står inte utan hot. En ny variant av spanska sjukan, klimatförändringar och risk för ett tredje världskrig är möjliga hot, men världen har samtidigt blivit bättre, mycket bättre! Med Roslings bok Factfulness i handen ser man den förbättringen klarare.