Text till tröst för doktorn.

Filosofer har under århundraden diskuterat fenomenet kunskap. Hur lär vi känna världen? Jonna Bornemark, docent i filosofi vid Södertörns högskola, har skrivit en bok om olika kunskapsperspektiv, hur filosofer under mer än 500 år förstått sin samtid och hur kunskapsperspektiv kan påverka vår vardag.

Jag har arbetat som allmänläkare i 45 år och ibland känt mig hjälplös. Mest i möten med patienter som belastats med en viss typ av diagnoser, t ex kroniskt trötthetssyndrom och fibromyalgi. I sådana situationer behöver jag fler och andra arbetsverktyg än de jag fått med mig under min läkarutbildning.

Filosofen René Descartes syn på förnuft behandlas utförligt i boken, också hans delning av människan i kropp och själ, objekt och subjekt och splittringens effekt i praktiken. Förnuft anses innehålla två samverkande delar, »ratio« och »intellectus«. Som läkare läser jag att jag med mitt förnufts »ratio«-komponent kan fånga in mängden och graden av tecken som visar en patients organskada. Med »intellect«delen ser jag patientens subjektiva, kroppsligt förmedlade, meningssökande uttryck. Begreppet »icke-vetande« står för det jag i bästa fall bara anar i mötet men inte kan fånga; det som återstår att se av patientens upplevda ohälsa. Vad göra?

Bokens text ger mig en bild att ställa mot den kunskapssyn jag tagit för given och lärt mig se som den självklart rätta. »Först när en fisk hamnat på land ser den att den har vistats i vatten.« Nu kan jag lite klarare se att organiskt friska patienter som upplever sig sjuka och trötta inte har hjälp av att få en diagnos, t ex CFS, kroniskt trötthetssyndrom. Läsningen har fått mig att »öka intellectus-delens roll« i mitt förnuft. Modifierat kunskapsperspektiv får mig också att se mer av värde i patientens unika livssituation. Vår dialog kan i många fall leda till att han eller hon – bara den som kan – själv förlöser sin hälsa, återetablerar sin känsla av sammanhang, balans mellan sig och världen.

Bornemark behandlar också många begrepp och belyser deras avsedda betydelse, bl a »förpappring« (omfattande dokumentation tar allt mer resurser från kärnverksamheten: »dubbelarbete«), »begreppsimperialism« (kända begrepp ersätts av nya, situationsfrämmande) och »fjärrstyrning« (omsorgsarbete styrs av externt föreskrivna manualer och regleringar).

Genom att läsa boken och diskutera den kan unga läkare utveckla hopp och i sin praktik skapa fastare grund för att möta människor i obalans. De kan utveckla sin samtalskompetens och i blickkontakt kunna ana mer i presenterad ohälsas outtalat menade form, orka se sitt icke-vetande och ge plats åt det omätbara.

Både allmän hälsa och arbetsglädje kommer att gagnas av att bokens budskap sprids, blir läst och omdömesgillt tillämpat. På medicinska högskolor kan bokens förlösande resonemang inspirera lärare och studenter att se över och komplettera sitt dominerande tekniskt-matematiskt utformade kunskapsperspektiv. Som vägledning är den speciell värdefullt i läkares tidiga möten med patienter, inte minst under specialistutbildning på vårdcentraler.