Vildvuxen satir – fritt efter förebild.

Medicinprofessorn Johan Frostegård har tidigare givit ut både romaner och populärvetenskap. Den här gången har han skrivit en sjukhusroman som utspelas i en nära framtid. Enskede universitetssjukhus är en koloss i glas och betong. Ett amerikanskt konsultbolag, Mc Kearny, har snickrat till organisationen, klinikerna har lösts upp och det är värdebaserad vård som gäller. Personer i ledningen är insyltade i olika privata bolag. Sjukhuset har gigantiska ekonomiska problem och rigorösa lönsamhetskrav råder på alla nivåer.  

Romanens huvudperson heter Henrik Borg, är 45 år och biträdande överläkare. Hans fru har slängt ut honom, han bor i en liten kolonistuga. Han är på kant med ledningen, luggsliten och trött på allt tjat om styrsystem, processtänkande, patientflöden, tematänkande, diagnosmaximering, värdebasering och jämställhetssäkring. Henrik får inga anslag till sin forskning om placebo och tvingas vara bakjour oftare än kollegorna och därtill ta på sig ansvaret för den impopulära eutanasiavdelningen. Han ser ingen framtid utan drömmer om en tillvaro som hyrläkare.

I romanens början har han bara en vän, den försupne hjärnforskaren Lasse Lindman som har en koloni med genmanipulerade möss, till hälften människa, till hälften råtta.  Så småningom får Henrik en vän till, en intelligent mus som husdjur kallad Den Andre. Vidare förekommer en vacker kandidat, Lisa, samt en halvdement etikprofessor misstänkt lik en känd förebild.

Jag gissar att Frostegårds ambition varit att skriva en satirisk roman med Nya Karolinska i siktet. Här uppstår emellertid problem: Alla turerna kring Nya Karolinska ter sig bitvis så absurda att verkligheten framstår som en satir i sig. Det är svårt att skriva en satir om en satir. I det läget finns två lösningar: att tona ner berättelsen och visa upp ett Buster Keaton-face – och låta läsaren själv dra slutsatserna – eller, som Frostegård väljer, att vrida upp berättelsen till en burlesk. Om satirens vapen är floretten är burleskens batongen. Rallarsvingarna hindrar dock inte författaren från att leverera en hel del tokroliga poänger. Jag kommer närmast att tänka på Lars von Triers tv-serie »Riget« där Ernst-Hugo Järegård står på sjukhustaket och skriker ut sitt hat mot Danmark.

Alla partier är dock inte lika uppskruvade. Några avsnitt som handlar om genforskning måste man nog ha läst medicin för att hänga med i. Ett av Frostegårds hatobjekt är medicinsk etik i livets slutskede, som passar dåligt att raljera över. De kapitel som jag tycker bäst om är de realistiska bilderna från klinikens vardag, som då Henrik och Lisa diskuterar aktuella fall. Eller då Henrik lyckas klura ut att etikprofessorns begynnande demens beror på B12-brist.

»Det nya sjukhuset« är en vildvuxen historia som hade mått bra av strykningar. Den förnumstiga gen-musen Den Andre hade jag också gärna avvarat. Storsjukhuset som motiv är numera överexploaterat av alla amerikanska tv-serier om livet på Akuten. Därför behövs skribenter som Frostegård, en erfaren kliniker som, i varje fall innan han vrider upp texten alltför hårt i burlesk, vet hur det går till i verkligheten.