Norge tillät inte kvinnor att studera medicin förrän 1884. I Sverige var det tillåtet från 1870, men det var få som gjorde det. Vår första kvinnliga läkare, Karolina Widerström, utbildade sig först vid Gymnastiska centralinstitutet. Där blev hon övertalad av en norsk (!) väninna att studera vidare till läkare. 1879 påbörjade hon medikofilen och avlade medicine kandidatexamen 1884, dvs samma år som det blev tillåtet för kvinnor att läsa medicin i Norge.

De första 19 kvinnorna som utbildade sig till läkare i Norge presenteras i en ny bok. Del 1, »Frigøring«, beskriver den stormiga debatten mellan förespråkare i Stortinget, kulturpersoner och protesterande professorer om förslaget att låta kvinnor utbildas till läkare. Boken följer kvinnorna under grundutbildningen i Kristiania. Men för specialistutbildning måste de söka sig utomlands. 

I del 2, »Tyngdepunkt«, berättas om deras engagemang för folkhälsa, kvinnor och barn. Kvinnliga läkare hade svårt att få offentlig anställning och de fick arbeta på fältet. Många familjer med många barn bodde trångt, och kosthållet var näringsfattigt. Tuberkulosen härjade. Preventivmedelsupplysning var förbjuden, och barnadödligheten var hög – högre för ogifta än för gifta. Det blev en stor och viktig uppgift att hjälpa gravida kvinnor, nyförlösta och spädbarn och försöka råda bot på sjukdom och nöd.

Ett av de levnadsöden som lyfts fram är Marie Kjølseth, som också är med på bokens omslagsbild. Där står hon som ensam kvinna bland elva manliga kolleger utanför Födelsestiftelsen i Kristiania 1907. Hon arbetade på polikliniken för obemedlade. Hennes patientjournaler finns kvar och visar vilka insatser hon gjorde och vilken arbetskapacitet hon hade. 

En annan kollega, Marie Spångberg Holth, kom att ägna sitt liv åt kvinnor med könssjukdomar, där särskilt syfilis var en stor plåga. Andra blev barnläkare eller tuberkulosläkare. De gav ut upplysningsskrifter i hälsolära, och flera kom också att ägna sig åt forskning.

Del 3, »Forskning«, tar upp tre av de första kvinnliga läkarna,som kom att forska på hög nivå. Alette Schreiner visade hur kromosomerna i könscellerna ligger parvis tätt samman före celldelningen. Marie Kjølseth skrev en avhandling om utvecklingstecken hos 1 250 spädbarn som hon följt. Alexandra Ingier reste till Dresden, varifrån hon publicerade ett större antal forskningsartiklar i patologi. Hon disputerade på skörbjugg hos barn och blev den första norska kvinna som erhöll medicine doktorsgrad 1914.

Boken avslutas med en bilaga med detaljerade biografiska upplysningar om de 19 första kvinnliga studenter som examinerades som läkare mellan åren 1893 och 1900. Använda arkiv förtecknas liksom litteratur, tidskrifter, tidningar och brev samt ett antal muntliga källor, ofta barnbarn till de 19 läkarna. Boken är försedd med noter och personregister. Ett bildregister hade varit önskvärt med tanke på det rikliga och intressanta bildmaterialet. Den välskrivna och innehållsrika boken rekommenderas till alla med intresse för medicinhistoria och kvinnohistoria.