Varför väljer en författare att skriva i en viss genre – varför inte bara skriva och se vad som uppstår? Nu pratar jag inte om forskare som vill popularisera sina rön för allmänheten eller charlataner som vill hjälpa den stora massan. Jag pratar om författare med stort F som skriver för att förändra oss inifrån. Uppstår inte dessa böcker ur ett behov av att skriva sig ut ur sitt eget lidande? 

Antagligen är det inte så det fungerar. Författare lider inte lika mycket när de skriver längre, och de som gjorde det hade lidit vad de än tagit sig an. 

Exit: Dostojevskij … 

Christian Unge har i alla fall inte lidit det minsta när han skriver. Han vill ha roligt och delar frikostigt med sig av denna skrivarglädje lagom till hängmattesäsongen. I den första boken i Teklaserien, »Går genom vatten, går genom eld«, är deckarmaskinen konstruerad och redo att sättas igång. Han trycker på start. Vi som läser kan hoppa på, åka ett par varv och sedan gå vidare till nästa karusell. Hela poängen med deckare är väl just det: läsaren ska inte behöva ställa sig själv några djupare etiska frågor under läsningen. En deckare ska bara fungera, och vi flyter med.

I bokseriens första del stiftar vi tidigt bekantskap med den flyktiga protagonisten Tekla: en ung, intelligent akutläkare som arbetar på Nobelsjukhuset i Stockholm (läs: SÖS). Hon har ett gott självförtroende och drivs av en uppenbar idealism. Kosta vad det kosta vill! Minnesbilder från hennes tidigare liv tränger sig ständigt på och hon skiter i regler, de är för andra. Om hon inte hade köpt färdigrullade amfetaminbollar från en småsnackig langare för att dämpa trycket hade vi nog tyckt att hon var lite präktig. Men redan från första sidan vill jag följa henne till slutet. Hon får mer än gärna vara den som tar emot mig när jag blivit skottskadad i Kungsträdgården efter en hård festkväll. Jag skulle garanterat överleva.

Berättelsen rullas upp i rasande takt efter att Söder torn vid Medborgarplatsen sprängts. Ett terrorattentat är det perfekta navet i en berättelse som denna då hela näringskedjan ska inkluderas: karriärlystna sjukhuschefer, sviniga poliser, gangsterkungar, påläggskalvar, missnöjda fruar, mc-gäng, läkartyper, kvicka uskor och så lite vanligt folk. Nivåerna vävs samman och bildar en större berättelse som med största sannolikhet kommer följa med till bok nummer två i serien. Skrytbygget på andra sidan malmarna hägrar i horisonten (läs: NKS).

Problemet för mig med den här boken har ingenting att göra med de enskilda delarna i berättelsen. Komponenterna är alla bra och har goda förutsättningar att skapa både kraftfull dramaturgi och djupgående personporträtt. Författarens uppfinningsrikedom tycks det inte alls vara något fel på. Sätt honom gärna i en manusgrupp på TV4, så har vi nog både en och två beroendeframkallande serier. Bilder är inte text, däremot. Om en författare väljer skrivandet som skrå och tar sig an en så klichétung genre som thrillern så använder han sig av de upptrampade stigar som redan finns. Gott så. Men då kräver jag av denna en viss kvalitet i gestaltningen. Slarv godtas icke! När sexet ska skildras eller de inre monologerna rullas upp måste det göras med kreativiteten och tålamod som främsta riktmärke. En text som vill gestalta någonting kan inte vara redogörande på det vis som återfinns alltför ofta i denna bok. Då utelämnas jag som läsare till att pliktskyldigt sätta blicken på rad efter rad i stället för att engagera mig i berättelsens framåtrörelse. Här når vår författare inte ända fram, tyvärr, även om jag vill att han ska göra det.

Till nästa bok vill jag ge Christian ett råd: släpp loss!