Praktisk lärobok för sjukvård av dementa.

Denna den första boken på svenska om palliativ vård vid demens riktar in sig på att förmedla hur ett palliativt förhållningssätt kan optimera livskvaliteten för den sjuke, ge stöd till närstående och vara en guide för alla som arbetar med och kring den som drabbats. 

Johan Sundelöf är geriatriker och palliativmedicinare och Petra Tegman sjuksköterska med kompetens inom både palliativ vård och demens.

Författarna påpekar redan från början att demenssjukdomarna är obotliga och förr eller senare leder till döden. Med inledande fallexempel i varje kapitel fördjupas budskapet och betonar att denna dialog ger förutsättningar för väletablerade palliativa strategier som proaktivitet, helhetssyn, symtomlindring och närståendestöd. Råden om omvårdnadsåtgärder är konkreta, och efter varje kapitel finns reflexionsfrågor som kan användas för diskussion på arbetsplatsen vid arbetsplatsträffar eller under vårdutbildningar.

Som läkare uppskattar jag särskilt de första fyra kapitlen, som berör prognostisering av återstående livstid vid demens och hur man kan hantera etiska utmaningar när livets slutskede närmar sig. Exempel är hjärt–lungräddning eller ej och att artificiell näringstillförsel inte är indicerat i livets slutskede vid demenssjukdom. Man lyfter också vikten av att proaktivt formulera behandlingsplaner för åtgärder vid infektioner och i vilka situationer som den sjuke verkligen kan ha nytta av förflyttning till sjukhus. Konkreta symtomlindringstips vid de vanligaste symtomen i livets slutskede (smärta, andnöd, ångest, rosslighet, illamående och förvirring) får också tillbörligt utrymme.

Boken är väl refererad med 167 referenser och hänvisar regelmässigt till både nationella och internationella riktlinjer. Jag saknar en utförligare genomgång av de olika demensdiagnosernas specifika symtomatologi och farmakologiska tips om när och hur olika preparat kan testas och inte minst seponeras. Författarna försvarar sig genom att betona att de demensformer som initialt kan vara rejält olika blir alltmer lika ju närmare döden man kommer och att det är icke-farmakologiska åtgärder som ska ha företräde förutom i livets absoluta slutskede. 

Det hade varit uppfriskande och underlättat läsandet med lite fler illustrationer och att de återkommande rekommendationsrutorna hade större och fetare text. Av och till presenteras förkortningar utan tillhörande förklaring, och vissa formuleringar om personcentrerade vårdåtgärder känns lite väl repetitiva. Sakregistret är ett gott stöd för att snabbt hitta det man söker.

I stort anser jag att boken har förutsättningar att fylla sin plats inom samtliga av vårdens grundutbildningar, för läkare särskilt inom kurserna för geriatrik och allmänmedicin. Dessutom lämpar den sig väl som grundmaterial för multiprofessionella studiecirklar på varje arbetsplats som möter personer med demenssjukdom och deras närstående, både inom slutenvården, primärvården och kommunala boendeformer.