Katastrofmedicin, läkekonst och filosofi under ett långt liv.

Professor emeritus i kirurgi (antagligen mest känd som katastrofmedicinare) Sten Lennquist skriver i förordet till sin bok att han »behandlat datorns tangentbord ungefär som han kan tänka sig en kompositör behandlar pianots tangenter när han spånar fram en ny melodi. Efter många år av strikt vetenskaplig läroboksförfattande har det givit en känsla av frihet, ungefär som att på väg från arbetet ta av sig finskorna och gå barfota i gräset en varm sommardag«. En sådan inledning ger högt ställda förväntningar på de 320 sidornas innehåll, men alluderar också till läsarens egen person: Visst, det är så man borde skriva – och om det inte blir en bok för andra att läsa så skulle jag vilja göra det för min egen skull.

Det känns inte rätt att redovisa de olika kapitlens innehåll var för sig – de som vill läsa allt bör få göra det med så få förutfattade meningar som möjligt – men det må vara möjligt att beskriva de känslor och tankar som boken väcker.

Lennquist börjar sin bok i mörkt och dåligt väder vid Harstena, sju sjömil från fastlandet. där han en höstkväll hjälper en liten flicka genom att suturera ett sår i ansiktet. Det får honom att fundera över varför. Varför gör vi som vi gör? Varför åtar sig en pensionerad 82-årig kirurgprofessor att på helt ideell bas och med begränsad utrustning och assistans en regnig och mörk natt vid ett dånande hav stiga upp för att göra något för honom enkelt men för flickan – och mamman – avgörande: några stygn i ansiktet? För att tjäna pengar? För att ha något att göra efter pensionen? För att bevisa för sig själv att man fortfarande duger? Nej, ingen av dessa förklaringar duger i detta fall, och den enda kvarvarande förklaringen som är rimlig är att »man vill ge det som man kan ge och göra det man kan göra«.

Det låter altruistiskt och nästan högtravande och kan kanske tolkas som självförhärligande, men jag tror att det är alldeles sant: man vill hjälpa. I princip alla som valt läkarbanan har haft detta som någon av drivfjädrarna, både för att börja och sedan för att fortsätta. Det kanske inte är den enda orsaken till att vilja arbeta som läkare, men jag kan försäkra att det med åren blir allt viktigare. Att kunna hjälpa den som behöver hjälp kan bidra till att orka överleva i en tidvis svårförståelig och kaotisk värld, och då oavsett om man får ett tack tillbaka eller patienten efter besöket bara går vidare utan att vända sig om för att säga »tack för hjälpen«. Trots det säger Lennquist att sjukvårdsarbetet för honom alltid till fullo varit mödan värt.

Den som skriver om sitt liv får naturligtvis en tydligare bild av detta som alla äldre ser: tiden går snabbt och räcker aldrig till, hur aktiv pensionär man än är. Lennquist skriver: »Dagar, månader och år har rusat förbi som elstolparna far förbi ett framrusande expresståg.« Ironiskt eller möjligen med viss självinsikt konstaterar han att »Nu har jag bara det här också som jag måste göras …«, vilket av omgivningen bemöts med »Hur många gånger har vi inte hört det här?«

Detta godartade självbedrägeri är säkert vanligt både hos läkaren mitt i arbetslivet och hos den pensionerade läkaren, men ska sannolikt ses positivt. Motsats vore nämligen skrämmande: »Nu är jag färdig!« 

För Lennquists del är nog en sådan utsago långt borta, och för läsaren är det snarare förundransvärt hur mycket författaren har att berätta. Allt berättat är visserligen inte lika intressant för alla, men eftersom huvuddelen av det berättade sätts in i ett sammanhang kan man ändå förutsätta att varje enskild del är en del av en helhet, snarare än en avgränsad detalj. 

Tiden har också en annan nyans, som när Lennquist skriver avseende sommaren på sin Harstena ö: »Det känns lite vemodigt när alla kriterier talar för att sommaren är slut. I den här åldern vet man inte hur många somrar man får uppleva, om ens någon.«

Tankar om livsfilosofi låter mycket högtravande och som finkultur, men det kan också förminskas till något som är möjligt att leva efter. Lennquists mamma uttryckte det som: »Det som är viktigt i livet, och också det som ger mest tillfredsställelse, är inte det som du får och det som du tar, utan det som du gör och det som du ger.« Visst är också detta altruistiskt, men det är dessutom medmänskligt eftersom det ger plats för både den som ger och den som tar emot.

Naturligtvis skulle man kunna referera också något av det som drivit författaren att skriva boken: 1. Vad som hänt med svensk sjukvård, och 2. behovet av en kursändring. Den process som lett fram till många av de problem vi ser i dag beror enligt Lennquist på att de tidigare korta beslutsvägarna mellan ledning och verksamhet i frontlinjen stegvis växt upp till en administration som svällt allt mer, som en osmotisk process: ju mer resurser och ju mer personal, desto större andel går till administration. Författaren säger också – utanför boken – att de som redan läst boken oftast säger: »Precis så här är det«. Ändå accepterar man allt vansinne utan att göra något åt det, är inte det konstigt? Den härvarande skrivningen – gränsande till något som skulle kunna kallas recension – är avsedd att då dra ett litet strå till stacken genom att intressera andra för att läsa boken. Kanske kan vi var och en, men tillsammans, vrida utvecklingen några snäpp så att vindriktningen från Harstena går mot ökad medvind – också inom svensk sjukvård.