»Arbetet med asylhälsan är utvecklande«

Din enhet, Asylhälsan, har fått länsövergripande ansvar för sin verksamhet. Vilken är din roll?

   – Jag arbetar kliniskt som distriktsläkare, har ingen chefsbefattning eller ansvar som administratör. På den här enheten bistår vi vårdcentraler med råd och kompetens, och utryckningar där det behövs.

Hur fungerar det i praktiken?

   – I Dalarna finns ingen segregerad enhet för asylhälsovård, vårdcentralerna ansvarar för den sjukvård som behövs. Vår enhet anpassar sitt arbete efter behoven, hjälper till med hälsoundersökningar, provtagningar och provhanteringen. Själv samarbetar jag just nu med fyra vårdcentraler,­ bland annat med den vid flyktingboendet på gamla skjutfältet i Trängslet (Älvdalens skjutfält), 17 mil härifrån. Vi arrangerar även utbildningar om sådant som anses vara aktuellt. Jag kan till exempel föreläsa om smittskydd, provtagningar, kvinnlig könsstympning, psykisk ohälsa.

Vad är mest angeläget just nu?

   – Att utöka det nätverk av asylsjuksköterskor som redan finns – utbilda fler för jobbet och stötta dem i insatserna ute på vårdcentralerna. Det är brist på doktorer, så sköterskorna lämnas ofta ensamma.

Hur många är ni vid enheten?

   – En doktor på 70 procent, två administratörer tillika chefer, fyra asylsköterskor en sekreterare två undersköterskor.

Någon provtagning som är särskilt angelägen?

   – Enligt Socialstyrelsens önskan kollar vi rubellaserologin hos fertila kvinnor bland de nyanlända. Inte så mycket för att hitta dem som har en immunitet, utan för att hitta dem som saknar skydd och behöver vaccineras.

Varför började du arbeta med asylhälsovård?

   – Jag kommer från Stockholms södra förorter. Blev färdig med läkarutbildningen 1982 och specialist 1990. Jag hamnade i Borlänge, i ett område där cirka 70 procent av invånarna var invandrare, många med flyktingbakgrund, framför allt från den somaliska gruppen. Jag jobbade på vårdcentralen där i 16-17 år. Följde utvecklingen och tyckte det var intressant med den gruppen, och de behov som fanns. På den tiden hade vi minst ett aktivt tuberkulosfall varannan vecka. 

Har det blivit bättre nu?

   – Just med den diagnosen har det blivit bättre. Men det svänger förstås. Bland ssylsökande som kommer finns färre kroniska sjukdomar, till exempel diabetes, jämfört med inhemsk befolkning. Däremot är vårdbehovet mycket större när det gäller karies och tandvård. Och psykiatrisk sjukvård.

Hur är behoven där?

   – Socialstyrelsen vill att vi vid hälsosamtal med asylsökande gör en helhetsbedömning av individen – och framför allt håller utkik efter psykisk ohälsa, och hur måendet hos föräldrarna eventuellt kan påverka barnen. Och där tycker jag att vi har ett problem med den kliniska psykiatrin i Sverige, som av hävd tycks göra bedömningar utifrån remisser, inte utifrån individuella patienter. En remiss till psykiatrin studsar ofta tillbaka till oss, antingen för att fallet anses för banalt – eller alltför komplext. 

Hur har arbetet med asylhälsan påverkat dig?

   – Jag har utvecklats i min specialitet. Intressanta frågeställningar. Ett komplext spektrum. Tacksamma patienter …