Du har fått »Kandidat Kork«, läkarstudenternas vandringspris, instiftat redan 1975. Det får lärare som lyckats »ge även den mest korkade studenten ny kunskap«. Vad består priset av?

– Ett diplom och en clownfigur med stor röd plastnäsa. Horribelt ful, men jag känner mig mycket hedrad.

Hur har du förtjänat den?

– Jag är akutläkare i min kliniska vardag och har jobbat mycket med simuleringsutbildningar för yrkesverksamma. Nu har jag en liten kurs på läkarutbildningens sista termin, där vi jobbar med akuta situationer och akutsjukvård utifrån praktiska, simuleringsbaserade situationer. Det uppskattar studenterna, eftersom det ger dem konkreta verktyg att använda när de snart ska ut på riktiga akutmottagningar.

Hur är kursen upplagd?

– Den inleds med systematiskt akut omhändertagande. En dag är ägnad åt träning med studenter från både sjuksköterske- och läkarprogrammet, då akut omhändertagande ingår i både läkar- och sjuksköterskeutbildningen. Studenterna ska på varje station träffa en lärare som är läkare och en som är sjuksköterska, för att få båda professionernas perspektiv.

Vilka akutsituationer övar ni på?

– Vi har valt vanliga akuta situationer: ett barn med allergisk reaktion, en gammal människa med svåra andningsbesvär, en trafikolycka... Alla simulerade personer har namn, även om vi fokuserar mest på det akuta omhändertagandet. Men det blir verklighetstroget. I fallet med »den gamla människan med andningsbesvär« finns det till exempel en »anhörig« som ringer upp och undrar hur det går. Vi har byggt upp små akutrum på vårt träningscentrum där teamen tar hand om avancerade dockor som representerar patienterna. Dockorna är kopplade till monitorer som visar verkliga värden för den fiktiva patienten.

Hur blev du intresserad av akutsjukvård?

– Specialiteten fanns inte när jag började läsa medicin 1995. Runt 2000 jobbade jag som AT-läkare på ett litet landsortssjukhus, där jag blev utsatt för väldigt tuffa akutsituationer som jag förväntades klara av helt själv. Det var orimliga krav, har jag förstått efteråt, men jag blev så skrämd att jag tänkte: antingen drar jag mig tillbaka till något hörn, där jag aldrig träffar på någonting akut, eller också exponerar jag mig för det som jag är rädd för. Jag tog tjänst vid Södersjukhusets akutmottagning i Stockholm. Det råkade sammanfalla med satsningen på akutsjukvård och försöken att skapa specialister. Till Linköping kom jag för tio år sedan.

Akutmottagningar är överfyllda överallt. I Linköping också?

– Vi är förskonade och har inte alls de problem som man hör från storstadsregionerna. Visst kan det ibland vara svårt även här att hitta vårdplatser för patienter som måste läggas in efter akutbesöket. Men vi har nu i tio år jobbat väldigt hårt med att införa läkare och sjuksköterskor specialiserade
i akutsjukvård. Vi jobbar tätt i team och försöker garantera att varje patient som kommer till akuten vid behov ska få träffa en specialistläkare direkt. Ingen tas om hand enbart av oerfaren personal utan att ha bedömts av en erfaren läkare.

Det fungerar mycket bra alltså?

– Allt är inte perfekt, så klart, men vi har en väldigt bra utveckling. Vi har nog kommit längst i Sverige med den här typen av satsning. Det är vi akutläkare och akutsjuksköterskor som »äger« och driver akutmottagningen; både läkarchef och verksamhetschef är specialister i akutsjukvård, vilket underlättar. Det spelar stor roll att man har ett akutsjukvårdsperspektiv på en akutmottagning.

FRIDA MEYER

Yrke: Specialist i akutsjukvård.

Ålder: 42 år.

Familj: Make (röntgenläkare), tre barn.

Bor: Hus i Linköping.

Aktuell: Har vidareutvecklat simulering på läkarprogrammet i Linköping, främst inom akutsjukvård.