Varför började du skriva?

– Jag har nu skrivit i bra många år, men ser mig fortfarande som nybörjare. Jag kände att det kreativa inom mig måste få ett utlopp, och det fick bli genom skrivandet som jag brinner för. Min far var professionell jazzmusiker, kanske kommer den kreativa ådran från honom. 

Vilka skrev du den här boken för?  

– Min ambition var inte att skriva något smalt och höglitterärt, utan det skulle vara en bok för alla som gillar spänningsböcker: kvinnor, män, ungdomar … Inte ytterligare en i raden av typiska svenska polisromaner eller mysdeckare i Fjällbackamiljö, utan en mer mångbottnad story med lite hemliga ingredienser, underrättelseverksamhet och inslag av det militära. Och eftersom jag har ganska blandade erfarenheter, så öste jag ur min egen fatabur … Säger man så?

Du har haft en omväxlande karriär?

– I dag arbetar jag halvtid på Capio Järnhälsan i Gustavsberg, på en allmänpsykiatrisk mottagning. Träffar patienter med psykiatriska diagno­ser: allt från ångest- och tvångssyndrom till olika slags depressioner, affektiva störningar eller bipolär problematik. Arbetsplatsen dessförinnan var en ångest- och traumamottagning i Östersund, och patientklientelet bestod till övervägande del av yngre kvinnor, från väldigt dysfunktionella förhållanden, som varit utsatta för olika övergrepp. Efter examen 1983 vacklade jag mellan suget att börja forska och längtan att lära mig det som läkare gör: sticka, skära och intubera i samband med akuta ingripanden. Forskning prövade jag på vid Kemikum på Karolinska institutet, och vikariera gjorde jag inom geriatrik, röntgen och anestesi.

Flyget och det militära är centrala teman i din bok – är det en tillfällighet?

– Jag har haft en del kontakt med militären. Har flugit själv, dock inte JAS eller Viggen utan olika lågvingade flygplan i Piper-serien inom allmänflyget. Piper PA 28 till exempel, den fyrsitsiga versionen. 

Håller du på med det fortfarande?

– Nej, efter 15 år bakom spakarna tyckte jag att jag hade gjort mitt. Men under de år som jag sysslade med flyget var det på heltid.  Jag utbildade också i flygsäkerhet och tog fram ett särskilt utbildningsprogram som jag föreläste om för mindre flygbolag. Ett tag funderade jag till och med på att byta yrke och bli utbildare
i flygsäkerhet.

Du är utbildad flygläkare, både civil och militär – hur arbetar man då? 

– Man gör hälsokontroller av piloterna, som med jämna mellanrum måste förnya intyget på att de uppfyller kriterierna för att kunna flyga.

Någon upplevelse under läkarkarriären som du minns särskilt väl?   

– Oj, det finns ju många. En händelse, där jag själv inte spelade huvudrollen på något sätt, var under tiden på toraxkliniken på dåvarande Karolinska sjukhuset i Solna. Jag var »framjour«, och en kväll var det plötsligt dags för den första hjärttransplantationen på den kliniken. Då var undertecknad med, om än bara i periferin. Min insats begränsade sig till att jag bar lådan med hjärtat som skulle transplanteras uppför trapporna.      

Ska det bli fler böcker?

– Tanken är att den här boken ska vara första delen i en serie om min huvudpersons äventyr inom den militära underrättelsetjänsten. Jag har redan en uppföljare på gång, men exakt hur lång tid det kommer att ta att skriva den återstår ju att se. Egentligen borde jag försöka komma ut med den så fort som möjligt, men vi får se. Livet måste ju fungera också. 

Jan Davilén

Yrke: Överläkare, specialist i psykiatri, utbildad flygläkare, tidigare reservofficer i flygvapnet.

Ålder: 59 år.

Familj: Sambo, tre vuxna barn.

Bor: Kungsholmen, Stockholm.

Aktuell: Har gett ut boken »Och eld föll från himlen«, en mångbottnad psykologisk thriller.