Artikeln som ni skrev i tidskriften Trends in Cancerär lite annorlunda?

– Det är en debattartikel egentligen, ett hobbyprojekt. Min forskning som patolog gäller cancer hos barn, jag studerar och diagnostiserar barntumörers genetik.

Hur kan den forskningen kopplas till militärt tänkande?

– Jag är mycket intresserad av modern historia, och i somras läste jag en bok om det senaste Irakkriget, »The insurgents« av Fred Kaplan. Där berättas hur den amerikanska militärledningen på plats tog fram en fältmanual för upprorsbekämping, en så kallad »counter­insurgency«. Väpnat uppror beskrivs som ett komplext system av interaktioner mellan såväl militära som civila komponenter, vilkas hantering kräver helhetstänkande och improvisation. Samtidigt som jag läste om den nya fältmanualen höll jag på med en ansökan om anslag till vår forskning. Det slog mig att det här nya sättet att hantera komplexitet skulle kunna överföras på strategier mot cancer.

På vilket sätt?

– Min forskargrupp arbetar med frågan: Hur kan man påverka tumörers evolution så att man förbättrar överlevnaden i svårbotad cancer? Vi vet att vi måste lära oss mer om de genetiskt föränderliga tumörerna för att komma vidare. Tumörer som förändrar sina gener svarar inte i längden på vare sig vanliga cellgifter eller de målstyrda behandlingarna – och patienterna dör. Inom medicinen vill vi ju att skeenden ska vara väldigt förutsägbara och kunna åtgärdas på ett förutsägbart sätt. Precis som vissa typer av väpnat uppror har cancer karaktären av ett komplext system. Här går det inte att göra exakta förutsägelser, bara prognoser. Vi vet att cancerceller inter­agerar med varandra – och med patienten. Vi behöver frångå fixeringen vid att endast döda cancerceller, och försöka se hela systemet för att verkligen hitta nya möjligheter till behandling.

Hur ökar ni kunskaperna?

– Vi jobbar med de vanligaste barncancertyperna utanför hjärnan, exempelvis neuroblastom och nefroblastom. Just nu håller vi på med en stor studie där vi gör kartor över tumörcellsutvecklingen hos ett stort antal patienter. Vi sammanställer genetiska kartor över primärtumörers olika delar, samt deras återfall och metastaser – detta för att se huvuddragen i tumörcellernas evolution.

Vad gör ni med materialet?

– Vi frågar oss om vi kan hitta sätt att styra och påverka flödet av evolutionen. Vi har redan en del indikationer på att vissa mikromiljöer i en tumör påverkar evolutionens riktning. Men detta är fortfarande bara i sin början.

Vad är målet? 

– Om vi kan förstå vad som styr tumörers evolution i patienten borde vi kunna använda läkemedel för att på samma sätt manipulera detta förlopp. Om vi exempelvis kan omskapa tumörcellerna till att bli mer homogena borde risken för behandlingsresistens bli avsevärt mindre.

Då har ni en del att arbeta med?

– Som jag skriver i debattartikeln bör vi försöka lära oss mer om hur man kan påverka tumörers utveckling så att man kan förbättra överlevnaden i svårbotad cancer. Det arbetet är absolut viktigast, och vi vet nu vad vi har att göra de närmaste fem–sex åren.

David Gisselsson Nord

Yrke: Barnpatolog, professor i molekylär patologi.

Ålder: 42 år.

Familj: Hustru (också forskare), två döttrar, 6 och 2 år.

Bor: Hus i Lund.

Aktuell: En av författarna till en vetenskaplig artikel i tidskriften Trends in Cancer som drar paralleller mellan militära strategier och bekämpning av cancertumörer.