Karl Landys, specialist i invärtesmedicin och onkologi – numera pensionär – kom som flykting till Sverige 1970 från dåvarande Tjeckoslovakien tillsammans med hustru och barn. Nyligen publicerade han sina memoarer.

Vilka har läst din bok och vad har du fått för reaktioner?

– Jag skrev boken för mina och min brors barn och barnbarn för att de skulle känna till familjens bakgrund. Jag har fått positiva reaktioner från kolleger i både Sverige och Tjeckien. Tack vare uppmuntran från en gammal skolkamrat är boken översatt även till tjeckiska.

Hur var det att komma som flykting till Sverige på 1970-talet?

– Jag minns det mycket varma mottagandet och alla som ställde upp för oss. Vi fick någonstans att bo direkt, gick på språkkurs och lärde oss svenska relativt snabbt. Jag kunde välja mellan flera jobb. Redan efter någon månad började jag på mitt första jobb på en långvårdsklinik i Karlskrona. 

I din bok skriver du utförligt om dina ungdoms- och studieår i Brno. Men hur blev din läkarkarriär i Sverige?

– Jag hade ju hållit på med experimentell onkologi redan på mitt hemuniversitet i Brno, men fick inte fortsätta med det eftersom jag var »politiskt obekväm« i den tidens Tjeckoslovakien. I Sverige fick jag till slut arbeta som onkolog, först i Lund, sedan i Göteborg. Jag träffade mest patienter med bröstcancer. Forskade på problemet tidig metastasering, ett aktuellt område vid den tiden eftersom man ännu inte visste så mycket om den tidiga spridningen av tumörer. Jag följde forskningen kring den problematiken i 50 år.

Du blev kvar i Göteborg?

– I slutet av 1980-talet före­slog min chef att jag skulle få lite omväxling i jobbet och börja arbeta som onkolog i Bagdad. Fyra års krig mellan Iran och Irak hade just avslutats, och Irak sökte specialister för att bygga upp onkologin i landet. Jag jobbade som chef för onkologen i Bagdad mellan maj 1988 och maj 1989 och kände mig hedrad av uppdraget, men undrade samtidigt varför just jag, från lilla Göteborg, kunde få en sådan viktig position. Senare kom det fram att flera topp-onkologer från ameri­kanska och europeiska kliniker hade blivit erbjudna jobbet före mig, men tackat nej.   

Träffade du Saddam Hussein?

– Bara hans andra hustru, som var min patient. När det blev dags för konsultation skjutsades jag i bil från kliniken till presidentpalatset, bara några kvarter bort. Det var väldigt speciellt att arbeta i Bagdad. Den Saddamska regimens grepp var väldigt starkt, och jag blev noga instruerad från början om vad som var lämpligt och inte. Verkligheten var ganska rå. Ingen tusen-och-en-natt-atmosfär precis.   

Vad tänker du i dag när du ser läkarkolleger komma som flyktingar till Sverige?   

– Att det är sorgligt. De borde få det som jag fick på min tid: åtta veckors intensivkurs i svenska, sedan ut till arbete i sjukvården. Men det var annorlunda då. 

Har du träffat någon läkarkollega som är nyanländ flykting? 

– En mycket begåvad läkarstudent, som jag lärde känna under min tid i Bagdad, dök plötsligt upp här i Sverige. En skicklig och nitisk ögonläkare som flydde från Irak när amerikanerna kom. Jag skrev intyg till Socialstyrelsen när han skulle börja arbeta här i Sverige. I dag är han överläkare på ett regionsjukhus. Annars träffar jag nyanlända kolleger på ett språkkafé som Göteborgs universitet organiserar sedan två år. Det är enormt värdefullt.

 

Karl Landys

Yrke: Med dr, specialist i invärtesmedicin och onkologi, pensionär.

Ålder: 81 år.

Familj: Sambo, barn, barnbarn.

Bor: Lägenhet i Mölndal, söder om Göteborg.

Aktuell: Har gett ut sina memoarer »Liljekonvaljens flykt«, på både svenska och tjeckiska.