ST-läkares kurs fick kvinnorna att börja cykla

Berätta om ditt cykelprojekt.        

– Under ST i allmänmedicin skulle jag göra ett kvalitetsarbete, och tänkte att cykelprojektet skulle passa som en hälsobefrämjande insats i området där jag arbetar. Sätra hälsocentral ligger i ett invandrartätt område i Gävle, där framför allt kvinnor med invandrarbakgrund har sämre hälsa. Här finns många överviktiga, även bland unga vuxna, och jag tänkte att om man inte tar tag i situationen nu, så kan vi få vi ett stort hälsoproblem om ett tiotal år. Regelbunden motion, till exempel genom att cykla, skulle förbättra hälsotillståndet – men problemet för många är att de aldrig har lärt sig cykla.   

Hur fick du veta att många inte kunde cykla? 

– Jag pratade motion med en patient från Mellanöstern, en medelålders man med diabetes. Han hade svårt att gå promenader på grund av en knäskada efter kriget. När jag helt oskyldigt frågade om knät gjorde ont även när han cyklade, såg jag hur svårt det var för honom att medge att han faktiskt inte kunde cykla. Det var en liten ögonöppnare för mig. När jag luskade vidare kom det fram att många inte kunde cykla, men gärna ville lära sig. Då satte jag igång mitt projekt.  

Var det svårt att ta steget från idé till handling? 

– Jag fick klartecken både från min verksamhetschef och studierektorn att göra cykelprojektet som ett kvalitetsarbete inom ST. Själva cykelutbildningen följde Cykelfrämjandets manual, och cyklar kunde vi skaffa efter det att vi fått ett anslag från Region Gävleborg. 

Hur gick ni till väga på kursen?

– Först skruvade vi bort pedalerna på våra cyklar i storlek 24 respektive 26 tum. Kursdeltagarna fick börja med att »springcykla«, så som man ser små barn göra för att hålla balansen. De tränade att svänga mellan koner bara genom att skifta på kroppsvikten, och att använda handbromsen. Efter en tid skruvade vi tillbaka pedalerna igen. 

Hur lång tid tog det att lära sig cykla?

– Unga, smala tjejer lärde sig cykla på nolltid. De som var äldre eller lite överviktiga behövde mycket längre tid på sig. Vi hade sex–sju kurstillfällen. Vissa kunde cykla redan efter två–tre tillfällen, andra kom sju gånger och kämpade ända fram till slutet och var fortfarande lite osäkra.

Blir det någon fortsättning?

– Jag är snart klar med min specialistutbildning, och det här med cyklarna var mitt kvalitetsarbete. Glädjande nog verkar det som om projektet kan fortsätta även utan mig. En organisation i Gävle vill gärna ta över – målet är att det ska bli en permanent verksamhet. 

Hur länge har du varit läkare? 

– Jag är från Tyskland, även om namnet är franskt. Gick läkarutbildningen i Tyskland mellan 1984 och 1991, gjorde sedan det som motsvarar AT i Nordirland och Tyskland, men slutade jobba 1993 när första barnet föddes. Sedan var jag hemma i 18 år eftersom vi flyttade runt mycket, mellan och inom olika länder, och vi tyckte att barnen behövde en viss kontinuitet i hemmet. Vi kom till Sverige julen 1998 och jag började jobba igen 2011. Men att hitta ett jobb var faktiskt inte så lätt, jag letade väldigt länge.

Cyklar du mycket själv?

– Faktiskt en hel del. Jag tycker mycket om motion, friluftsliv och långa distanser. Håller faktiskt på och packar just nu, för jag ska upp till Falun och åka skridskor, 20 mil.