»Jag ser fram emot en utveckling av mer demensvänliga akutsjukhus«, säger geriatrikern Wilhelmina Hoffman, nyligen belönad för sitt mångåriga arbete inom demensområdet. 

Foto: Yanan Li

Wilhelmina Hoffman, geriatriker ­och chef för Svenskt demens­centrum och Stiftelsen Silvia­hemmet, har fått H M Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band. 

Hur kändes det att få medaljen?

– Det var oerhört högtidligt och stilfullt, på Kungliga slottet. Motiveringen lästes upp, jag fick ta emot medaljen från kungens hand, och sedan fick jag ett diplom från drottningen. För mig kändes det väldigt rörande efter alla mina år som aktiv inom området.    

Varför fick du medaljen?  

– Jag fick den för det »team­work« som jag och mina kolleger dagligen utför. Medaljen är ett erkännande av vårt arbete på Svenskt demenscentrum, där vi driver projekt som verkar för ett mer demensvänligt samhälle. Vi har till exempel kostnadsfria webbutbildningar med över 200 000 användare runtom i Sverige och utbildar bland annat i nationella riktlinjer. Genom min andra funktion som chef för Stiftelsen Silviahemmet har vi satsat på att möjliggöra akademiska utbildningar i demensområdet för olika yrkeskategorier inom vården. I samarbete med Sophia­hemmet Högskola utbildas sjuksköterskor och undersköterskor till Silviasjuksköterskor och Silviasystrar. Och i samarbete med Karolins­ka institutet har vi utarbetat en masterutbildning i demensvård för läkare som redan har specialkompetens i allmän- ­eller invärtesmedicin eller ­geriatrik. Genom att gå utbildningen blir man en så kallad Silvialäkare – det finns snart ett 20-tal sådana i landet. 

Räcker det inte med det man lär sig om demenssjukdomar genom den vanliga läkarutbildningen?

– Läkarutbildningen i dag, som jag ser det, är inte i samklang med dagens demografiska behov. Vi lever i ett åldrande samhälle; andelen äldre blir allt större, liksom antalet som drabbas av funktionsnedsättningar och kognitiva sjukdomar. Och i den situationen bör läkaren veta hur man tar hand om sådana patienter. 

Varför började du arbeta med geriatrik? 

– Jag började som vårdbiträde när jag var 18 år i det som då kallades långvården. Jämfört med i dag var det som en annan värld, vården var inte personcentrerad utan bedrevs enligt ett slags löpandebandprincip. Många patienter låg i sängen hela dygnet, en del hade hemska trycksår. Jag som ville börja läsa medicin insåg redan då att väldigt mycket skulle kunna utvecklas och förbättras i demensvården utan att det krävde alltför stora åthävor. Därför valde jag tidigt att bli geriatriker. 

Har demensvården utvecklats positivt? 

– Det finns en ökad medvetenhet i vården och i samhället generellt, men också oerhört mycket att utveckla för att man som demenssjuk och anhörig ska kunna leva ett bra liv, hela livet. Kunskap finns, men är inte tillräckligt spridd, så vårt arbete kommer att fortsätta. Jag ser till exempel fram emot en utveckling av mer demensvänliga akutsjukhus. Att bemöta kognitivt sviktande patienter rätt underlättar vården. Här är medicinavdelning 76 på Danderyds sjukhus ett föredöme som utbildat hela personalstyrkan, och nu är också Norrtälje sjukhus i startgroparna.

Har du någon personlig erfarenhet av demenssjukdom? 

– Det är många som tror det,  men det har jag inte. Det betyder ju inte att jag inte kommer att drabbas, men jag är inte rädd för det. Jag tror att jag i så fall kan få bra medicinsk hjälp och medicinskt stöd, och att man kan se till att jag får vara den jag är, hela vägen.

Wilhelmina Hoffman

Yrke: Med dr, specialist i geriatrik, rektor och chef för Silviahemmet, direktör för Svenskt demenscentrum.  

Ålder: 56 år.

Familj: Man och två vuxna barn. 

Bor: Lägenhet i Stockholms innerstad. 

Aktuell: Har tilldelats H M Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band.