»Läkarutbildningen gjorde genusfrågan viktig för mig«

Katarina Hamberg, överläkare och professor i allmänmedicin och folkhälsa i Umeå, har av de nordiska allmänläkarna fått Magda och Svend Frederichs pris för sin forskning om bland annat genusfrågor.

Vad betyder utmärkelsen för dig?

– Det är extra roligt att allmänmedicinsk forskning kring just genusfrågor och patientbemötande får ett erkännande. Mycket av genusforskningen inom medicinen handlar om skillnader mellan könen gällande biologiska processer som kan leda till könsbetingade skillnader i hälsa. Men man måste också studera annat, till exempel de kommunikativa processer som bidrar till ojämlik hälsa till följd av att läkare behandlar kvinnor och män olika utan att det finns medicinska skäl till det.

Ett stort forskningsområde?

– Jag skulle önska att många fler intresserade sig för att forska i det här. Studier visar att patientens kön påverkar läkare – av båda könen – i bedömningen av vilken behandling som ska tillämpas i det enskilda fallet. Det medför systematiska behandlingsskillnader på grund av kön, vilket inte borde förekomma. Patienter verkar också anpassa sitt beteende efter kön hos läkaren de möter. Kvinnliga läkare blir oftare avbrutna av såväl manliga som kvinnliga patienter, samtidigt som patienter tenderar att vara mer talföra, pratar mer och om fler saker, om doktorn de träffar är kvinna. Man frågar sig om detta beror på att kvinnliga läkare låter patienterna prata, eller om patienterna på något sätt har lättare att öppna sig för en kvinna.

Har du liknande erfarenheter?

– Det har hänt att jag i möte med manliga patienter upplevt mig ha hamnat i en gans­ka utsatt position. Samtalet fördes liksom i en slängig ton och den manliga patienten kunde nästan kommentera mitt utseende. I sådana lägen känner man sig ifrågasatt som yrkesperson.

Beskriver forskningen sådana situationer?

– Det finns videoinspelningar av patientmöten. Man kan ibland se kvinnliga läkare uppträda väldigt auktoritärt, bli liksom pressade till det av patienterna som avbryter dem hela tiden och driver fram en reaktion. Manliga läkare däremot kan lättare inta en bakåtlutad position eftersom patienterna är mindre påstridiga. Särskilt kombinationen ung kvinnlig läkare och äldre manlig patient kan ibland leda till väldigt ojämlika möten.

När upptäckte du att genus var viktigt?  

– Jag började läsa medicin på 1970-talet. Ville skaffa mig en bra utbildning för att kunna stå på egna ben. Jag kommer från en småbrukarfamilj där det fanns ett starkt utbildningsideal. Min pappa hade flera samtal med mig och avrådde från att bli ingenjör eller arkitekt. Han sa: »Det gör detsamma hur bra du är i yrket – man kommer inte att lyssna på dig för att du är tjej.« Hans varningar bidrog nog till att jag valde läkaryrket, där det fanns fler kvinnor. Det verkade vara en bra miljö.

Stämde det?

– Från början hade jag inte alls tänkt forska, utan var fast besluten att bli en jättebra allmänläkare för mina patienter. Men läkarutbildningen gjorde att genusfrågan blev väldigt viktig för mig, en rättvisefråga. De läkare som syntes var alla män, det fanns bara manliga förebilder. Jag insåg att det krävs mycket arbete för att vända en trend.

Är ditt arbete kring genus uppskattat?

– Jag har mött en del motstånd, men också uppskattning. Har fått relativt bra möjligheter här på Umeå universitet att bidra med att utveckla genusundervisningen på läkarprogrammet. Men uppmärksamheten och kunskapen om genus i forskning, undervisning och kliniskt arbete behöver förstärkas betydligt, i Umeå liksom på andra håll.