Lars Wramdemark, specialist i ortopedi, har i flera omgångar arbetat som läkare vid det svenska FN-förbandet i Mali, Afrika.

Varför sökte du tjänst som läkare i Försvarsmakten?

– Jag ville göra något annat än att jobba på sjukhus och fick först en tjänst på Försvarshälsan på Göteborgs garnison. Här pratade jag med många som var på väg ut i världen, och även med veteraner som just kommit tillbaka. Jag tyckte det verkade spännande och anmälde mitt intresse. Efterfrågan på specialistläkare är stor.

Vilken utbildning fick du innan du åkte ut?

– Jag hade ju rent civil bakgrund, så jag fick en grundläggande militär utbildning, inklusive en ganska omfattande insatsutbildning som började ungefär ett halvår­
innan jag kom i väg på uppdraget. Under insatsutbildningen får förbandet en genomgång av det aktuella landet och regionen, men även mycket praktisk övning som syftar till att lära sig den utrustning som ska användas. Insatsutbildningen är ibland längre än själva insatsen, men sker under betald arbetstid.  

Du har nu varit i Mali i fyra omgångar. Får man välja var man vill tjänstgöra? 

– Man söker en tidsbegränsad tjänst som är förlagd vid ett specifikt insatsområde. I samband med ansökningen kommer man också överens om hur lång tid man vill tjänstgöra. Det kan till exempel vara åtta veckors tjänstgöring i insatsområdet följt av åtta veckor hemma, sedan åtta veckor tjänstgöring igen. Med den uppdelningen behöver man inte vara borta från familjen extremt länge.   

Vad fick du arbeta med i Mali?

– Sjukvården arbetar på två sätt. Ett lag jobbar inne på campen med primärvård och har beredskap för akut kirurgi hela dygnet. Ett lag är ute och rullar med patrullerna. Jag var till största delen placerad på en lätt kirurgisk enhet som följde med vid »long range«-patruller. Vi hade beredskap för allt ifrån livräddande kirurgi i väntan på avtransport till vård av småblessyrer.

Vilka sjukvårdsinsatser fick du göra?

– Vanligast var att ägna sig åt daglig sjukvård. Vi arbetar hårt, ibland i 50–55-gradig värme med skyddsutrustning. Ofta var värmen vår värsta fiende. 

Fick du ta hand om skottskador eller annat allvarligt trauma?

– Vi arbetade tillsammans med andra nationer som också var där på uppdrag. Svårt skadade personer i strid är egentligen den svåraste medi­cinska utmaningen och kräver komplicerad kirurgi. Men sådant händer tack och lov väldigt sällan på de uppdrag som vi har. Jag kan säga att ingen svensk skadades i strid när jag var i Mali.

Hur »farligt« var det att arbeta där?

– Det är självklart inte helt ofarligt, men allting omgärdas av stor säkerhet. Oftast kände jag mig trygg. När vi åker ut är vi så överlägsna i spaning att vi helt enkelt kan undvika direkt farliga områden. Vi har bra skyddsutrustning och uppgifterna löses utan att i onödan riskera liv och hälsa. Om något skulle hända har vi en välfungerande organisation för snabb transport till Sverige.

Vad sa familjen här hemma när du åkte ut?

– Min fru är också garnisonsläkare och väl insatt i verksamheten. För oss funge­rade det bra, men visst är det en belastning för familjen om man är borta länge.

Namn: Lars Wrandemark

Yrke: Specialist i ortopedi.

Ålder: 49 år.

Familj: Hustrun Åsa och två barn, 12 respektive 9 år.

Bor: Mölndal.

Aktuell: Har i flera omgångar arbetat som fältläkare vid det svenska FN-förbandet i Mali, Afrika.