»Jobbar man med idrottsmedicin får man upp ögonen för dopning«

Åke Andrén Sandberg, spe­cialist i kirurgi, har varit med i Riksidrottsförbundets dopingkommission i 14 år. I maj 2017 valdes han till ordförande.

Du vill vara ordförande i minst sex år, har du sagt?    

– Jag har en massa idéer som jag vill få genomförda. Lyckas jag inte med det på sex år, då tror jag inte att jag får dem genomförda någonsin. Men jag kan ju bli avsatt också, innan sex år har gått. Man får inte vara för mopsig.

Du vill verka för att dopningsreglerna baseras strikt på medicinsk vetenskap. Är det inte så i dag? 

– Det är fortfarande mycket politik och tyckande bakom vissa beslut i Internationella olympiska kommittén (IOC) och World Anti-Doping Agency (WADA). Det skulle man gärna ändra på och få dem att ta fasta på vad som är sant och vetenskapligt belagt i varje enskild fråga. Ett exempel är läkemedlet meldonium, som används mycket i Östeuropa. WADA dopingklassade och förbjöd preparatet för några år sedan efter en internationell idrottstävling i Baku, Azerbajdzjan, bara för att cirka var femte tävlande från Östeuropa använde meldonium, och man tog detta som ett bevis på att det måste vara ett dopningspreparat. Och det finns inte en enda vetenskaplig rapport som säger att det medlet påverkar prestationsförmågan. Sådana beslut är helt felaktiga, jag vill verka för att de inte före­kommer framöver.  

Hur ser dopningen ut i fram­tiden? 

– De starkaste dopningsmedlen i dag är erytropoietin, amfetamin och anabola stero­ider. Vi kan se en rad nya möjligheter till dopning, som kommer att bli minst lika effektiva som de äldre metoderna, men vi som sysslar med antidopning på internationell nivå ligger så långt före i fråga om kunskap att det kommer att bli svårt för eventuella fuskare att dopa sig på nya sätt utan att bli upptäckta. Inom elitidrotten kommer vi att ha väldigt lite dopning i framtiden, tror jag. I samhället där­emot kommer förekomsten att öka eftersom de som dopar sig eftersträvar den prestationshöjande effekten. Det är svårt att hitta sätt att stoppa den utvecklingen. 

Kan du garantera att inga svenska idrottsutövare är dopade vid vinter-OS i Sydkorea?

– Ja. Våra idrottsmän och -kvinnor är alla testade, prov sparade. I sponsorkontrakten finns klausulen om att idrottsutövaren går miste om alla sponsorpengar om han eller hon skulle åka fast för dopning. Och det är stora pengar, flera miljoner om året i vissa fall. De flesta förstår alltså vad de riskerar om de ertappas med att dopa sig. Det är ytterst osannolikt att det sker. 

Hur är relationen mellan Dopingkommissionen och idrottsutövarna?

– Vårt uttryckliga mål i Dopingkommissionen är att vara en serviceorganisation till idrotten, inte en myndighet med en övervakningsfunktion. När jag började arbeta med det här området sågs jag nog som »dopningspolis«, och jag kände att folk tittade lite snett på mig. Men vi är ju inte till för att vara poliser utan för att se till att idrotten är ren. I dag har vi ett gott förhållande till alla dem vi testar. Vi känner dem personligen.      

Varför började du arbeta med antidopning? 

– Jag var en dålig idrottare som efter hand blev en någorlunda hygglig idrottsmedicinare. Och jobbar man med idrottsmedicin får man upp ögonen för dopning. Genom idrottsmedicinen har jag sett avarterna av den idrottsutövning som dopningen skapar.

– Fast ur samhällets synpunkt är väl den privata dopningen värst, då folk som dopar sig får hjärtbesvär och leverbesvär, blir aggressiva etc. Det är därför som man inte kan tillåta anabola steroider att säljas fritt.