Hon var läkare i Söderhavet när »Expedition Robinson« spelades in

Karin Granberg, allmänläkare, verksam i primärvården och lagläkare i ishockeylaget Skellefteå AIK, var läkare i fält när de senaste avsnitten av dokusåpan »Expedition Robinson« spelades in i Söderhavet.

Du var borta i åtta veckor?

– Jag åkte den 21 augusti 2017. Vi var på Fiji, en ö längst bort i Söderhavet. Jag höjde medelåldern ganska rejält i gänget, och det kändes lite som att vara på skolresa. Men att få vara med och lära känna människor som jag normalt inte har kontakt­ytor med – och att få se hur det går till när man gör tv – det var fantastiskt!

Vilka medicinska ingripanden fick du göra?

– Allt möjligt. Doktorssamtal, hudinfektioner, sömnstörning, en axel ur led, korsbandsskada … Vi hade till och med ett akut hjärta som blev väldigt dramatiskt, men det gick bra sedan. Vi fick använda den helikopter som vi hade på plats. Läkaruppdraget för Robinson påminde lite om det som jag gör inom hockeyn: krav på att vara närvarande, helhetstänk, tillgänglig 24 timmar om dygnet och beredskap för akuta skador.

Var du ensam medicinare på plats?

– Vi var ett jättehärligt team. Min »wing-mate«, syster Sofia, svensk sjuksköterska, vill jag verkligen höja till skyarna. Vi ansvarade för att ge sjukvård till deltagarna och till all personal i produktionen, totalt omkring 120 personer. Jag hade med mig medicinskt material från Sverige. »Expedition Robinson« är ett franskt koncept, och det franska teamet på plats hade en filippinsk läkare anställd. Hos henne fanns läkemedel, defibrillator och utrustning för att vid behov rigga en improviserad intensivvårdsenhet. Vi hade det som behövdes, men det var ingenting som fanns på ön normalt.

Är det mer dramatiskt när du jobbar som hockeyläkare?

– Ishockeyn är väldigt fysisk, det blir alltid någonting att ta hand om. Axlar, knän, commotio, infektioner. Förutom A-laget ansvarar jag även för juniorerna och damlaget. Vi har byggt upp ett multiprofessionellt team av sjukgymnast, fystränare, naprapat, kiropraktor och läkare. 

Hur kom du in i hockeyn?

– Jag har själv idrottat, och så har jag fem söner som alltid idrottat. Jag har varit brottningsdoktor, fotbollsdoktor, slalomdoktor, handbollsdoktor …  Jag är dålig på att baka bullar och sälja Bingolotter, så jag fick bidra med idrottsmedicinsk kunskap och allmän­medicinsk kompetens.

Du arbetar även i primär­vården?

– På Erikslid hälsocentral i Skellefteå, 60 procent. Vi jobbar där för att gå från ett läge med dålig bemanning och dåligt rykte till en välutvecklad och bra primärvård för framtiden. Det är jätteroligt. Att bygga laget på hälsocentralen är ungefär som att bygga laget i ishallen, samma framgångsfaktorer gäller: Tillsammans!

Hur hinner du med allt?

– Jag jobbar nog mycket. Men jag är av den gamla skolan – läkaryrket är mitt kall. Jag bestämde mig för att bli läkare när jag var 9 år då min mamma blev svårt sjuk, och jag har faktiskt aldrig ångrat mitt yrkesval. Problemet är att det är ett 24-timmarsåtagande – tyvärr spiller det över på de relationer som jag har haft.

Hur undviker du krockar?

– Under slutspelet jobbar jag flexibelt på hälsocentralen. Och från Fiji kunde jag också göra insatser på distans. Fortsatte att vara medicinskt ledningsansvarig, skrev alla recept och hade hand om alla inremissbedömningar, ordina­tioner och vaccinationsrådgivningen. Det var natt i Sverige då jag höll på, så när kollegerna i Skellefteå kom på morgonen var allt klart. Uppkopplingen kunde vara knagglig, men man fick jobba på när nätet inte var så belastat.