Malin Appelquist, överläkare i psykiatri, blir den första i Sverige att disputera i psykiatri­historia vid en medicinsk fakultet.

Hur fick du idén till din doktorsavhandling?

– Som kandidat i Lund skrev jag ett arbete utifrån provinsial­läkarrapporter för att studera folkhälsan under slutet av 1800-talet. Slumpen gjorde att det blev en fortsättning i samma spår. Någon på psykiatriska kliniken i Kristianstad, där jag jobbade som ST-läkare, hade hittat handskrivna sinnessjukintyg inbundna i böcker, från 1896 och framåt, i sjukhusets källare. På den tiden behövde man intyg för att få ansöka om hospitalvård. Jag letade vidare i källaren och fann även lasarettjournaler och fick idén att skriva mitt vetenskapliga ST-arbete på detta material. Jag ville studera hur den psykiatriska vården på ett lokalt lasarett fungerade 1896–1905 och hur det gick för patienterna. Marie Åsberg, professor i Stockholm, ställde upp som handledare och föreslog sedan att jag skulle skriva en avhandling på det fina materia­let. Jag har även studerat journaler från Lunds hospital, samt följt upp patienternas livslängd via kyrkoböcker. 

När är avhandlingen färdig?

– Jag disputerar den 20 maj. Det blir en sammanläggningsavhandling via medicins­ka
fakulteten i Lund. På sikt drömmer jag om att ge ut en bok i svensk psykiatrihistoria. Jag märker att det finns ett intresse för mer kunskap, för de gånger jag föreläst om mitt forskningsämne har jag blivit bemött med många »Ahaa …«, och »Det hade vi ingen aning om …«. Jag har nu forskat i det här ämnet i flera år, och förstår att jag som många andra, har haft en felaktig uppfattning om svensk psykiatrihi­storia, ja, psykiatrins historia överlag. Genom avhandlingsarbetet har jag fått en förändrad bild av ämnet – på ett positivt sätt. 

 

Namn: Malin Appelquist 

Yrke: Överläkare i psykiatri i Kristianstad, doktorand vid Lunds universitet.  

Ålder: 38 år.

Familj: Sambo och en son på 2,5 år.

Bor: På en stor gård utanför Kristianstad med två hästar, hund och katter.

Aktuell: Med doktorsavhandlingen »Insania simplex – empiriska studier av psykisk sjukdom kring förra sekelskiftet«.

Fick alla vård som behövde det?

– Det var svårt att komma in på hospital, främst på grund av brist på vårdplatser. Då som nu. Förutom ett läkarintyg med en detaljerad anamnes, samt ett såväl psykiskt som somatiskt status, måste någon anhörig eller närstående besvara frågor i ett annat intyg. Detta anhörigintyg skulle kontrasigneras av präst eller kommunordförande. Trots en omfattande ansökan blev det ändå avslag i cirka hälften av fallen. Endast de svårast sjuka kom till hospitalen. Vården på hospital av den lägsta (tredje) klassen var så gott som kostnadsfri, så intagning av en psykiskt sjuk anhörig innebar stor lättnad för många fattiga familjer i Sverige som då kunde få hjälp med själva vården och slippa utgifter för den. Vård på lasarett kostade pengar, så flertalet sinnessjuka vistades hemma eller inom den avgiftsfria fattigvården. Dock hade inte fattigvården samma möjlighet eller kunskap att ge adekvat vård.

Hur var vården på den tiden? 

– Vårdtiderna var förvånansvärt korta på såväl lasarett som hospital. Ungefär 65 procent av patienterna blev friska eller förbättrade, enligt mina data. Vid behandlingar användes brom, opiater och föregångarna till dagens barbiturater: kloral och sulfonal. En märklig sak som jag kom över gäller alkoholavgiftningarna. I dag ger vi bensodiaze­piner i nedtrappning, B-vitaminer och så någonting att sova på. I slutet av 1800-talet fick patienterna konjak i ett nedtrappningsschema, och så kloral eller sulfonal att sova på, plus lite extra att äta, till exempel extra ägg. 

Vad gör du efter disputationen? 

– Utöver klinikarbete kommer jag att kunna forska vidare på deltid i fem år framöver, tack vare ett anslag nyligen från en stiftelse i Lund. Uppdraget gäller att kartlägga psykiatrins historia i början av 1900-talet, med fokus delvis på Lund.