»Gemensamt för medicinen och låtskrivandet är att det alltid finns saker att lära, man blir aldrig klar, och det finns så många duktiga människor att lära av«, säger Ludwig Bell.

Foto: Sara Holfve

Efter några omvägar i livet har Ludwig Bell hittat sina två talanger – att jobba som läkare och att skriva låtar. Nu är han precis färdig med sin AT, men han har en lång artistkarriär bakom sig. Det började med egna bandet Dreamboy som turnerade både i Sverige och Japan. När bandet la av började Ludwig Bell skriva låtar på svenska.

– Det blev ett jäkla ståhej med mycket spelningar och många skivbolag som hörde av sig, men precis då hade jag bestämt mig för att söka till läkar­linjen.

Varför ville du bli läkare mitt i detta?

– Jag har alltid varit en naturvetenskapligt lagd person, älskade matte, kemi och biologi i skolan, och gillar verkligen det här med celler och organ. Redan på termin 1 kände jag att »fan, vad kul det här är«. Det var genuint spännande och mycket roligare än allt annat. Och sedan, när jag fick börja träffa patienter, insåg jag att det här är min grej.

Namn: Ludwig Bell

Yrke: Läkare på vårdcentral, låtskrivare

Ålder: 39

Bor: Stockholm

Aktuell: Precis klar med AT, fick sin legitimation i september. Nyligen släppt EP med duetter med andra artister, till exempel Petra Marklund och Linnea Olsson.

– Men jag har jobbat jättehårt för att komma hit. Jag hade pluggat mycket annat tidigare och jobbade som projektledare när jag kom in på läkarlinjen. Det var inte helt lätt att säga upp sig och börja om med medicinen. Det fanns en stor frustration hos mig på läkarlinjen: »Varför gjorde jag inte det här direkt?«

Hur gick det att skriva låtar och plugga på samma gång?

– Det gick bra. Under läkarstudierna kunde jag bygga upp ett sug för att skriva låtar. Det fungerar bra när jag inte har någon press på att jag måste skriva låtar – det kommer när det kommer. Och lagom till »preklin« kom min andra skiva på svenska!

Vad är roligast, musiken eller medicinen?

– Det är svårt att säga. Jag ser mig mer som läkare än som musiker. Det är fantastiskt att gå till jobbet och känna att jag passar in och kan hjälpa. Och jag har aldrig kunnat förlika mig med att vara artist och har inga ambitioner kvar att vara ute och spela, men låtar kommer jag alltid att skriva, det gör jag hela tiden och har gjort sedan jag var 13.

– Det är de här två sakerna jag är bra på, och att nu få göra både och är fantastiskt.

Hur ser läkarbanan ut härnäst?

– Jag ska söka ST efter nyår. Det kan bli internmedicin, infektion eller något annat. Jag tycker att jag får fin kontakt med patienter och blir lika glad inombords varje gång en patient eller anhörig berättar att de känner sig förstådda och lyssnade på. Det spelar egentligen ingen roll var jag hamnar eftersom allt är skitkul!

Har du förändrats något i ditt låtskrivande sedan du började med medicinen?

– Ja, det händer att jag får inspiration från patienter jag möter. Om jag skriver till and­ra artister kan jag skriva om vad som helst, men om jag skriver till mig själv måste jag kunna berätta något, och då måste man ju ha levt lite – för att ha något att berätta.

Nu har du skrivit musik tillsammans med andra och släppt en EP med duetter. Hur såg det samarbetet ut?

– Under läkarutbildningen skrev jag mycket musik till andra artister. Sedan skickade jag halvfärdiga låtar till duktiga musiker som jag har träffat under åren och frågade om de ville göra något med låtarna. Det blev ett projekt där hela samarbetet blev själva grejen. Andra musiker använder and­ra ord och ackord, och att få göra musik ihop är så himla kul.

– Men egentligen är det lite dumt att sjunga duett med någon som Petra Marklund eftersom hon sjunger så bra. De egna bristerna kommer fram tydligare när man jobbar med så duktiga artister, men jag får väl skylla mig själv, haha.

När får vi se dig som skribent i Läkartidningen?

– Haha, jag är ingen vidare skribent, jag kan bara skriva enkla rim som passar till rätt toner.