Arash Sanari, specialist i allmänmedicin, berättar i sin debutbok »Sverigevänner« om sin uppväxt och hur han, enligt sin far, lyckades bli svensk åtminstone till 90 procent. 

Du växte upp i Sverige efter att din familj flytt krigets Iran i slutet av 80-talet. Vad fick dig att skriva boken?   

– Jag hittade mina egna och min pappas gamla dagboksanteckningar i samband med att pappa skulle flytta från sitt hus. Både jag och min pappa hade skrivit dagbok på var sitt håll, och jag insåg vilken stark personlig historia dagböckerna berättade genom att följa min och min pappas utveckling parallellt. Vi skrev ju om samma eller nästan samma saker, jag från en 6-årings perspektiv och han från en vuxens. Men medan jag genomgick en förvandling från att känna mig sur, sviken och melankolisk till att bli integrerad, glad och positiv, utvecklades pappa i motsatt riktning: från att vara otroligt positiv, glad och förväntansfull till att bli besviken, desillusionerad och lite bitter. Från början tänkte jag inte göra en hel bok, utan bara renskriva och sammanfatta och ge pappa en 70-årspresent. Men sedan växte arbetet genom att jag skrev ner kommentarer och iakttagelser, och till slut insåg jag att det lika gärna kunde bli bok. 

Ger du goda råd om hur man blir integrerad i Sverige?

– Jag var fem år gammal när vi flyttade hit, så jag har aldrig testat att leva ett liv som inte är svenskt. Men det krävs förutsättningar för att en uppväxt ska bli integrerad. Fördelen med att lyckas är att man blir en del av gemenskapen. I Sverige är vi bra på att integrera människor som tänker, pratar och reagerar som vi, däremot väldigt dåliga på att uppskatta avvikande folk som tänker, reagerar och pratar annorlunda. Därför är det »handikappande« att vara invandrare i Sverige om ens uppfostran inte ger en de svenska reflexerna och svenska beteendena och sättet att tala. Nackdelen med att lyckas för bra med sin integration är att man blir lite rotlös, tappar förankringen bakåt.   

Hur är den saken för dig? 

– I slutet av boken intervjuar jag min pappa och frågar hur många procent svenskar han tycker att vi blev. Han säger 90 procent, vilket förvånar. Jag trodde han skulle säga 50–50 ...
Intressant, för även som »90 procent svensk« har jag egentligen bara en svensk vän, annars bara kompisar som är and­ra generationens invandrare. 

Och dina 10 procent som inte är svenska?  

– Det handlar nog om perspektiv. Positionen att se utifrån och in. Eftersom jag växte upp på det sätt som jag gjorde tittade jag hela tiden på livet i Sverige med ett slags utanförskapsblick. Det tror jag inte att man kan göra om man är 100 procent svensk. 

I dag är du läkare – vad siktar du på i din karriär?

– Jag gjorde läkarutbildnin­gen i Uppsala, blev specialist för tre år sedan och jobbar nu på Sophiahemmet. Jag är mycket intresserad av utbildningsfrågor, brinner framför allt för allmänmedicin och för att återupprätta den specialitetens prestige. Jag har släktingar som är allmänläkare i andra länder, i Europa och USA, och jag skäms när jag ser hur mycket utbildning de gör och hur mycket de får lära sig. Min kusin får göra 100 timmar obligatorisk utbildning per år. Om jag får frågan hur mycket
utbildning vi gör i Sverige måste jag svara »ingenting«. Jag tycker det är fruktansvärt.   

Du gjorde en utbildningsinsats i »Doktorn tipsar« i Aftonbladet tv?

– Det var under min ST, alltför tidigt i min karriär egentligen. Jag blev erbjuden att vara med som läkarspecialist i rutan och svara på frågor. Initialt var det webb-tv, men sedan kom det i nyhetsmorgonprogrammet. Men det jag brinner mycket för är att ge öppenvårdsläkarna incitament till att hålla sig à jour med det som sker inom medicinen.

Namn: Arash Sanari. 

Yrke: Specialist i allmänmedicin, känd från »Doktorn tipsar« i Aftonbladet tv. 

Ålder: 38 år.

Bor: I Stockholm.

Aktuell: Debuterar som författare med boken »Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn«.