Insatser för krigets civila offer blev en avhandling

Andreas Älgå, kirurg på Södersjukhuset i Stockholm, har i en doktorsavhandling studerat den kirurgiska handläggningen av krigsskador bland civila i områden med begränsade sjukvårdsresurser.

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har jobbat med Läkare utan gränser i flera omgångar
och har själv exponerats för de utmaningar som finns med att ge patienter vård i områden med knappa resurser. Jag har varit i gränstrakterna mellan Etiopien och Somalia – ett ökenområde drabbat av torka och svält – och arbetat i Johannesburgs slum i Sydafrika, där de flesta patienterna var flyktingar undan kollapsen i Zimbabwe. Doktorandprojektet började på ett sjukhus som stöds av Läkare utan gränser i Ar Ramtha, en stad i Jordanien, nära gränsen till Syrien. Vi utvecklade och drev de olika delstudierna tillsammans med läkarna på sjukhuset.

Du har studerat patienter med akuta skottskador och skador från explosioner?

– Patienterna fick sina skador i samband med den väpnade konflikten i Syrien eller under stridigheterna kring Mosul i norra Irak, när staden återtogs från IS. Som akut skadade definierade vi de patienter som kom under vård inom tre dygn efter att traumat inträffat. Efter en terrorattack mot gränskontrollen stängdes den syriska gränsen. Vi fick därefter möjlighet att expandera projektet till Irak, under Mosul-stridigheterna. Jag har rest regelbundet till Jordanien och Irak i egenskap av forskare för att samla in data och stötta våra kollegor och forskningssköterskor. 

Vilka fynd gör du i avhandlingen?

– Ett fynd är att sårinfektion hos patienterna påverkar det kliniska utfallet negativt och leder till en ökad resursåtgång, vilket tär på redan knappa resurser. En delstudie med intervjuer av de läkare som tar hand om de krigsskadade visar att de har svårt att hålla sig till behandlingsriktlinjer, främst på grund av situationen med stora mängder skadade patienter och begränsade resurser. Vi gjorde också en randomiserad studie där vi jämförde konventionell såromläggning med så kal­lad lokal undertrycksbehandling, en metod som är vanlig i höginkomstländer men som nu även börjar användas vid traumatiska skador i resurs­knappa miljöer. Denna användning har dock inte utvärderats tidigare. Vi fann att lokal undertrycksbehandling inte förbättrar läkningen, samtidigt som den är mer resurskrävande. Det är alltså inte motiverat att satsa på den behandlingen när standardbehandling, det vill säga omläggning med kompresser, är likvärdig. Ett viktigt fynd, tycker vi, eftersom en ny kostsam behandling bör ha visats ge patienterna en bättre vård innan den implementeras – i synner­het i områden med knappa sjukvårdsresurser. 

Vad säger dina närmaste när du arbetar i krigszoner?

– Speciellt när jag skulle åka till Irak under Mosul-stridigheterna diskuterade min fru och jag säkerheten en hel del eftersom den förstås inte kan garanteras till hundra procent. Men jag är ingen riskbenägen person, och jag har rest med organisationer som ger säkerhetsfrågorna högsta prioritet. Läkare utan gränser är väldigt noggranna och erfarna när det gäller riskbedömning, och jag tycker inte att man kan säga att mitt arbete har varit ett högriskprojekt. Sjukhusen där vi gjorde studierna är rätt unika då de befinner sig väldigt nära krigszonen, men ändå i förhållandevis stabila områden, inte mitt i stridigheterna.  

Hur går du vidare i karriären?

– Jag trivs väldigt bra med att behandla patienter som kir­urg på Södersjukhuset. Det vill jag fortsätta med, liksom med forskningen som jag nu gör på deltid. Vi planerar fortsatta analyser av de data som vi samlat in till doktorandprojektet. Som en vidareutveckling av de samarbeten vi etablerat håller vi också på att hjälpa våra kolleger i Irak att utveckla ett traumaregister, med målet att ge bättre möjlighet till uppföljning och utvärdering.