»Jag kan mycket väl tänka mig att fortsätta fem–tio år till«

Thomas Avén, allmänläkare, pensionerad sedan flera år från jobbet på vårdcentralen, har fortsatt att arbeta som doktor, bland annat som volontärläkare inom organisationen Läkare i världen. 

Du ville inte lägga stetoskopet på hyllan vid uppnådd pensionsålder?

– Jag jobbade i flera år som mentalskötare innan jag började läsa medicin som 25-åring. Blev legitimerad 1977 och har därefter arbetat på vårdcentral cirka 40 år. Jag gick i pension när jag fyllde 65 för snart tio år sedan. Då var jag distriktsläkare på Örsundsbros vårdcentral i Uppsala län, och kände att jag gärna skulle fortsätta, men ville samtidigt inte blockera en fast tjänst. I stället fortsatte jag att jobba ganska mycket, inte som hyrläkare utan som timavlönad inom landstinget. Jag hoppade in på min gamla vårdcentral då och då, och hade ansvaret för mödravården i Enköping ända till november 2019. 

Och då slutade du?

– Jag har alltid varit intresserad av frågor kring asyl och flyktingar och var god man åt en ensamkommande afghan för ungefär fem år sedan. I den vevan kom jag i kontakt med Läkare i världen, en organisation som jag dessförinnan inte hade hört talas om. Jag anmäl­de mig till deras informations­möte och började ganska omgående som volontärläkare. Läkare i världen verkar i dag i många länder. I Sverige finns vi i Malmö, Jönköping, Stockholm, Örebro, Uppsala, Öster­sund, Umeå och Luleå. Jag är numera ordförande i den svenska verksamheten.

Hur fungerar mottagningen? 

– Läkare i världen erbjuder sjukvård till personer som inte får svensk reguljär sjukvård, till exempel EU-medborgare utan försäkring, eller de vi kal­lar »tredjelandsmedborgare«, som kanske är från Afrika eller från gamla sovjetstaterna. De är i många fall här illegalt. De kan ha sökt asyl eller arbetstillstånd och fått avslag och uppmaning att lämna landet – men har valt att gömma sig i stället. Vår största mottagning finns i Stockholm, på Serafimerlasarettet, där vi hyr lokaler. Vi har en medicinsk mottagning en kväll i veckan, på torsdagar. Då finns där läkare och sjuksköterska, och varannan vecka även tandläkare. Ofta även biomedicinsk analytiker. Våra resurser är ringa, de vanligaste diagnoserna vi tar hand om är ont i rygg, muskler och skelett. Urinvägs­infektioner, förkylningar och en och annan ofrivillig gravidi­tet. Allvarliga diagnoser, som till exem­pel misstänkt hjärtinfarkt, skickar vi vidare till sjukhus. Enligt lagen måste den reguljära vården ta hand om patienter om »vården inte kan anstå«.

Hur mycket arbetar du i dag?

– Engagemanget som volontärläkare inom Läkare i världen tar normalt inte så mycket tid. Tre kvällstimmar på mottagningen varje torsdag eller, för den som vill jobba mindre, en gång i månaden. Jag som ordförande har även styrelsemöten och andra ärenden som måste åtgärdas. Problemet att uppbringa pengar till lokalhyra, löner till dem som sköter kansliet och ersättning till inhyrda tolkar tar tyvärr alldeles för mycket ork och kraft ur vår administration och styrelse. Kom ihåg att Läkare i världen är en volontärverksamhet. Ingen får betalt för sina insatser, vare sig man sitter som doktor på mottagningen eller som ordförande i styrelsen. Ekonomin är en återkommande utmaning. Vi får lite bidrag och vi har ett 90-konto för insamlingar och ibland kommer donationer och gåvor. Men tyvärr har det hänt att vi har fått avskeda personal för att få verksamheten att gå runt.

Hur länge till vill du jobba?

– Jag är 75 år nu, och jag kan mycket väl tänka mig att fortsätta fem–tio år till, förutsatt att kropp och hjärna håller. Så länge jag själv och andra upplever att jag fungerar som läkare ser jag ingen anledning att hoppa av.