Seminariet arrangerades av Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola, och var ett av många under årets Almedalsvecka som handlar om brister i sjukvårdens styrsystem, i svallvågorna efter Maciej Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter i vintras.
Det speciella med detta seminarium var att det var ett så kallat vittnesseminarium. Personer som själva varit med fick vittna om hur det gick till när vården i Sverige blev marknadiserad, och vem som beslutade om vad.
En av nyckelpersonerna i förändringen var ekonomen Klas Eklund, som på 1980-talet var nära medarbetare till Olof Palme och Kjell-Olof Feldt i regeringskansliet, och på 1990-talet ordförande i den tunga ekonomiska expertgruppen ESO. Det var ESO som kom med flera av de förslag som skulle bli det nya systemet.

Ångrar inte besluten

Men Klas Eklund ångrar inte besluten. De måste ses i förhållande till hur det såg ut i Sverige då, säger han:
– De nya styrsystemen utformades som svar på en djup kris. De ekonomiska problemen var så svåra, och missnöjet med bristen på valfrihet så stort, att något måste göras.
Klas Eklund räknar upp tre problem som blev alltmer kännbara på 1980-talet: Ett växande missnöje bland medborgarna med bristen på valfrihet. Ekonomiska problem, underblåsta av anslagsfinansiering utan budgetkontroll. Och dåliga styrsystem inom vården, även då.
I det läget framstod det nu kritiserade NPM, New public management, som en kompromiss som kunde få ett brett politiskt stöd. Man öppnade för marknadsmekanismer, men inom den offentliga sektorn.
– Sedan kom 90-talskrisen, som ledde till att våra förslag genomfördes snabbare än det var tänkt, sade Klas Eklund.
New public management, började utvecklas i USA vid mitten av 1980-talet. Den spred sig över världen och blev ett slags internationell styrideologi, sade Paula Blomqvist, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet och expert på vårdorganisation.
Hon bekräftade att NPM sågs som en attraktiv kompromiss mellan radikala privatiseringar och offentliga monopol:
– Alla tyckte att NPM var bra när det infördes. I Sverige är det ofta svårt att genomföra förändringar i sjukvården, eftersom denna inte styrs av staten utan av landstingen. Men här var många landsting entusiastiska.
– När staten och landstingen drar åt samma håll, blir det en väldig förändringskraft.

Återgång ingen lösning

Idéerna bakom NPM kommer från nationalekonomin och passar inte alltid in på vårdens verklighet. Ania Willman är professor i omvårdnad och ordförande i Svensk sjuksköterskeförening. När hon i början av 1990-talet kom i kontakt med de nya styrsystemen, upptäckte hon till sin förvåning att det inte fanns någon prislapp på omvårdnad:
– Jag och mina kollegor var kritiska mot detta, och vi är fortfarande kritiska. Vårdens professioner har inte varit delaktiga, och man har inte frågat efter våra erfarenheter.
Återgång till det gamla är emellertid ingen lösning, underströk hon:
– Systemet måste utvecklas. För detta behövs en bred diskussion med politiker, tjänstemän och företrädare för professionerna.