En försvagad 70-åring med oviss framtid

1942. Kriget skakar Europa. I Skåne funderar elva professorer på hur de ska kunna dela med sig och få del av den me­dicinska utvecklingen trots de bistra förhållanden som råder. De vänder sig till Läkaresällskapet med en skrivelse. Där står det bland annat att »den medicinska vetenskapens uppdelning i ett stort antal discipliner väsentligen hade främjat forskning och läkarskicklighet, men att den samtidigt lett till en isolering av de enskilda disciplinernas utövare«.

Under våren skissar professorerna och Läkaresällskapet fram en plan med syfte att göra ett tvärvetenskapligt kunskapsutbyte möjligt. Resultatet blir en medicinsk riksstämma. Basen är de olika sektionerna inom Läkaresällskapets årssammanträden.

 1943 samlas 600 läkare på Chinabiografen i Stockholm under en långhelg. Den årliga träffen växer snabbt i anseende och storlek och är för många kliniker det viktigaste forumet för fortbildning. Men under flera år är stämman ganska spretig rent logistiskt. Besökarna är tvungna att springa kors och tvärs mellan olika föreläsningslokaler. Något kirurgen Oscar Schuberth inte alls gillar. Han har en vision om att samla allt under samma tak. 1962 blir han chef för stämman. Samma år flyttas den huvudsakliga mötesplatsen från Chinabiografen till ABF-huset. Besöksantalet är uppe i drygt 2 000 och sväller år för år i och med att läkarkåren växer. 

Tio år senare är det dags att flytta till Älvsjömässan (i dag Stockholmsmässan). Där blir Oscar Schuberths vision äntligen verklighet: allt samlas på samma plats. Det är också då som läkaren Stephan Rössner, i dag professor emeritus och överläkare på övervikts­enheten vid Karolinska institutet, stiger in i historien som Schuberths biträdande. Han beskriver sin chef som en plikttrogen, korrekt och hårt arbetande man som aldrig gick upp i talarstolen utan en exakt formulerad manuskriptlapp.

– Om jag fick ett uppdrag, som att skriva ett brev om någon rätt trivial fråga, var jag tvungen att skicka det till hans sekreterare som skickade det vidare till Oscar som rättade brevet och skickade tillbaka det till mig som fick skriva om det och posta det. Det tog ju två veckor att skriva ett brev, suckar Stephan Rössner som sedan dess varit både presschef och chef för stämman.

När Stephan Rössner blev pressansvarig i slutet av 70-talet var inställningen till medierna mycket negativ.

– Då var journalisterna något som katten släpat in. Att umgås med dem var under läkares värdighet. Det var embargo på nyheter och journalister behandlades allmänt taskigt. Jag tror att jag var den som lyckades ändra på det.

Han bjöd in journalistkåren på macka och öl inför varje riksstämma för att tipsa om intressanta saker att skriva om. Det ledde, enligt Rössner, till att medicinska framgångar och sjukvårdsfrågor fick ett större genomslag. Samtidigt växte kritiken. Stämman ansågs vara för kommersiell och oseriös. Läkaren och författaren P C Jersild – som även deltar på årets riksstämma – har skrivit om sina erfarenheter från 70-talet: »De flesta läkarna besökte stämman för att träffa varandra och för att julhandla på NK. Det gick en chartrad buss mellan mässhallarna och NK«.

Utställningen »Medicin« fick också kritik. Läkemedelsföretagen lockade med gåvor och i pressen kallades stämman för en läkarnas Kiviks marknad.

– Då var det en given mötesplats för läkare och industri, i dag kan ju inte läkare träffa industrin längre, säger Stephan Rössner som tycker att kritiken var obefogad.

– Vi fick mest gem och pennor.

1991 blir invärtesmedicinaren Stephan Rössner den förs­ta icke-kirurgen på chefsposten. Han skulle leda stämman genom dess guldålder. Då var den en kassako för Läkaresällskapet, som kunde finansiera i stort sett hela sin övriga verksamhet med pengarna som drogs in under de tre dagarna. Alla läkare verkade vara där, liksom landets ledande hälso- och sjukvårdspolitiker. Stämmans allmänna öppningsmöte blev ett sätt för Läkaresällskapet att profilera vårdfrågor. Som mest var det nästan 30 000 besök. För läkarna var det prestigefullt att hålla föredrag, ett slags kollegialt erkännande, även om de inte fick ett öre betalt. I medierna skojades det om att det gällde att inte bli sjuk i slutet av november – för då var ju hela läkarkåren i Älvsjö. Något Läkaresällskapet enligt Stephan Rössner lyckades argumentera emot genom att hävda att det skulle vara desto farligare för patienterna att komma till en doktor som inte varit på stämman och därför var dåligt utbildad.

Till riksstämmans middagar bjöds toppolitiker och tjänstemän in. På menyn stod rätterna på ena sidan och kalorierna som de innehöll på den andra. Stämmans chef hade till uppgift att lyfta stämningen runt bordet. En gång bjöd Stephan Rössner, som själv spelat vetenskapsteater, in en skådespelare som låtsades vara en fransk kongressgeneral men pratade obegriplig franska och kysste alla damer han kom åt på både handen och andra kroppsdelar.

I dag är 90-talets glansdagar historia. Antalet deltagare har minskat successivt. I år har riksstämman stöpts om och Läkarförbundet har gått in som partner. Stephan Rössner kommer som vanligt att vara på plats, denna gång som föreläsare och scenvärd.

Kommer stämman överleva sin 70-årsdag?

– Ingen aning. Det är inget snack om att det ligger viss desperation i luften, men ingen blir gladare än jag om den överlever.