Den 12 augusti 2013. Det är en måndag med semesterlunk för många i det lilla samhället Löv­ånger, fem mil söder om Skellefteå. Distriktsläkaren Henrik Johansson är ensam i tjänst på ortens hälsocentral. Det är en liten enhet som har cirka 2 200 personer listade hos sig. Spontanbesök är ovanliga, men den här morgonen bryts mönstret. Plötsligt står tre personer i väntrummet. Deras kroppar är täckta av små röda prickar.

– Det var helt uppenbart att det var något ovanligt. Jag tänkte rätt snabbt att det var ett virus, men ärligt talat tog det nog ett tag innan polletten trillade ner och jag förstod att det var Ockelbosjukan, säger Henrik Johansson.

Han tar prov för antikroppsbestämning och ringer infektionsjouren för att fråga om de fått in något liknande. Det har de inte – än. »Finprickigt utslag, ett dygns anamnes. 5:e personen med liknande symtom här på 2 dygn. Patienten har också värk i händer och fötter«, skriver han dagen efter i en remiss till virologen på Norrlands universitetssjukhus i Umeå.

Henrik Johansson går på semester. Distriktsläkaren Lis-Marie Hellman och ST-läkaren Joel Lillqvist tar över och patienterna fortsätter att strömma in. I Lövånger sprider sig ryktet om de konstiga utslagen. Till en början verkar utbrottet vara massivt, det sägs bland annat att »nästan alla« på ortens största arbetsplats har drabbats. Uppgifterna visar sig dock vara felaktiga, men faktum kvarstår: något konstigt har hänt.

På virologen får Åsa Gylfe, forskare och ST-läkare i klinisk mikrobiologi, in fler och fler remisser med samma symtom. De kommer från olika orter längs Norrlandskusten, från Örnsköldsvik till Piteå. Den 23 augusti skriver ST-läkaren Joel Lillqvist i Lövånger ännu en: »Successivt mera papler på hela kroppen. Del av ’epidemi’ som går i Lövånger. Ockelbovirus?«

Åsa Gylfe börjar misstänka samma sak, trots att Ockelbosjuka är mycket ovanlig så pass långt norrut. Enligt Smittskyddsinstitutet (SMI) är infektionens utbredning normalt begränsad till Gästrikland, Dalarna och Hälsingland.

Sjukdomen upptäcktes för första gången under 1960-talet i Sverige. Då kallades den bärplockarsjukan, men efter ett större utbrott i Ockelbotrakten på 1980-talet har den fått namn efter prins Daniels uppväxtort i Gästrikland. Sjukdomen förekommer även i andra delar av världen, till exempel i Ryssland och Finland. Den är inte anmälningspliktig i Sverige och symtomen – utslag, ledvärk, feber – är relativt milda, en del märker inte ens att de har infekterats. Andra får långvariga besvär. Enligt SMI kan en femtedel av dem som utvecklat symtom ha ledvärk i flera år. Magnus Evander, professor i virologi vid Umeå universitet, misstänker dock att en stor underrapportering av antalet fall av Ockelbosjuka förekommer. Infektionen orsakas av Sindbisviruset som sprids via smittade myggor. Fåglar tros vara reservoaren, och sjukdomsfallen dyker främst upp under sensommaren eller tidig höst. Vaccin saknas. Smittan går att konstatera med säkerhet när patienten har utvecklat antikroppar mot viruset i blodet.

De första testen som virologen i Umeå gör är därför negativa. På labbet arbetar personalen övertid för att hinna. Där användes till stor del »in house«-diagnostik; många prov bygger på egensnickrade metoder och odlade virusstammar. Medan Åsa Gylfe väntar på de serologiska analyserna kontaktar hon landstingets smittskydds­enhet för att få hjälp med att nå ut med information till hälsocentralerna och för att få in fler prov. Smittskydds­enheten lägger ut en enkät på landstingets hemsida den 2 september. Omkring 100 personer svarar: drygt 90 procent uppger att de har ledvärk, 80 procent har utslag och nära 70 procent har haft feber. Av 107 prov som skickas in, är 46 positiva för IgM-antikroppar. Senare konstateras det att nästan 60 patienter har drabbats av Ockelbosjuka.

På virologen och vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, som nyligen har utvecklat nya metoder för att analysera virus i mygg, finns sedan tidigare ett intresse för myggburna virus, och flera forskningsprojekt pågår – både i Sverige och utomlands.

– Gränsen för Ockelbosjuka brukar gå vid den 60:e breddgraden. Men vi har faktiskt förväntat oss att få Ockelbosjukan redan under tidigare år, säger Göran Bucht, laborator på FOI.

Det var därför som läkarstudenten Oscar Forsman skickades ut i de västerbottniska skogarna tillsammans med en annan student under sommaren 2009. Enligt fins­ka virologer verkar utbrotten nämligen komma i cykler om sju år och det senaste konstaterade utbrottet var 2002. Cirka 16 000 myggor fångades in. Tanken är att Oscar Forsman ska leta efter virus i dem när han kommer tillbaka till virologen i september 2013 för att göra sitt examensarbete, men utbrottet av Ockelbosjuka ändrar planerna.

– Remisserna bara trillade in. »Det här måste vi följa upp«, sa Åsa. Tajmingen var rätt bra, ler Oscar Forsman.

Han plockar fram myggfällorna ur förrådet. Eftersom ett flertal fall av Ockelbosjukan konstaterats i Lövånger och hans pappa dessutom råkar ha ett hus i trakten, sätts fällor upp där.

– Jag sprang in i patienter som fått Ockelbosjuka i skogen. De var väldigt glada över att myggbeståendet gallrades lite. Man blev rätt paranoid själv. För varje litet utslag tänkte jag »nu är det kört«.

Måndagen den 9 september, efter tre dagars myggjakt, sätter sig Oscar Forsman i bilen med 1 200 nedfrysta myggor i frigolitlådor och kör till FOI i Umeå. Där har forskningsingenjören Joakim Bergqvist bara ett halvår tidigare utvecklat en ny analysmetod för att hitta virus i myggor. Nu blir det skarpt läge.

– Vi var inte helt hundra på att metoden funkade så det var ett väldigt lämpligt utbrott, säger han.

Han lägger ner varje Löv­ångermygga plus fem metallkulor och lite cellodlingsmedium i ett rundbottnat provrör och skakar sönder myggen med hjälp av en mixer. Sedan för han ihop en del av innehållet från tio provrör till ett rör, för att därefter föra samman dem i pooler om hundra samt en med tusen myggor. Efter det kör han PCR för att spåra virusarvsmassan i proven.

På fredagskvällen förändras grafen på PCR-apparaten plötsligt. En myggpool ger mycket starkt utslag för Sindbisviruset, enligt två helt oberoende PCR-metoder. Han tar en bild på grafen med sin mobil och skickar den till sin handledare Göran Bucht som befinner sig i Tornedalen.

– »Är det sant?«, tänkte jag när jag såg bilden. Man blir som barnsligt glad när det fungerar.

Joakim Bergqvist skrattar:

– Ja, man har väl aldrig varit så sugen på att gå tillbaka till jobbet på en måndag.

När de går igenom poolerna hittar de en starkt smittad mygga. Det visar sig vara en relativt ovanlig art, Culiseta morsitans, som främst biter fåglar. För att artbestämma den använder de molekylär »barcoding« (streckkodning), ett system som gör det möjligt att fastställa arten genom att sekvensera en speciell gen.

– Genom att kombinera barcoding med poolningsapproachen går det att analysera väldigt många myggor genom ett fåtal prov. Trots att vi testade provet innehållande 1 000 myggor och att det egentligen bara fanns en smittad mygga där tillsammans med 999 negativa,  såg vi en stark signal. Men den största fördelen är att vi bara behöver bemöda oss med att artbestämma myggor när vi hittar viruspositiva, säger Joakim Bergqvist.

Viruset isoleras och jämförs med andra virusstammar från hela världen. Resultatet visar att det inte alls är speciellt likt det gamla svenska isolatet Ockelbo/Edsbyn.

– Det var lite överraskande, säger Göran Bucht som är upphovsmannen bakom analysmetoden. I början av december ska han åka till SVA och Livsmedelsverket i Uppsala för att informera om molekylär streckkodning och under slutet av november publicerades en artikel om metoden i tidskriften Molecular Ecology Resources.

– Eftersom vi är så dåliga entomologer var vi tvungna att hitta en ny metod, säger han.

Slutet av november 2013. På hälsocentralen i Lövånger har den vanliga lunken tagit vid. Men distriktsläkaren Henrik Johansson och hans kollegor får fortfarande besök från ortsbor som plågas av efterverkningarna från sommarens Sindbisvirus. 

I ett rum i virologens smala korridorer, som binder samman Norrlands universitetssjukhus och Umeå universitet, håller läkarstudenten Oscar Forsman på att kontakta dem som smittades för att höra om de fortfarande har besvär och fråga om virologerna får ta ytterligare prov. Erfarenheten av utbrottet har stärkt hans intresse för infektionssjukdomar.

– Det är ett forskningsområde som förändras hela tiden. Det kan komma nya sjukdomar när som helst och gamla kommer tillbaka. Och så är det lite av ett detektivarbete.

Han har grävt i gamla pärmar för att spåra tidigare fall av Ockelbosjuka. Då upptäckte han att sommarens utbrott inte är det första norr om det vanliga utbredningsområdet. 1995 konstaterades 25 fall. Somrarna därefter gick det tillbaka till de vanliga enstaka fallen – fram till årets utbrott. En seroepidemiologisk studie från förra året visade att ungefär tre procent av befolkningen i Västerbotten och Norrbotten hade utvecklat antikroppar mot Sindbisviruset år 2009. På 1980-talet var det en halv procent. Varför det blir epidemier vissa år är fortfarande en gåta. Enligt finska virologer verkar risken öka om maj månad blir varm, vilket den var längs Norrlandskusten. Men många frågor kvarstår: Hur utbrett är Sindbisviruset egentligen? Vilka djur fungerar som reservoarer? Och kan det finnas patienter som till exempel diagnostiserats med reumatism, som egentligen har haft Ockelbosjukan?

På Medicinska riksstämman ska Åsa Gylfe berätta om sensommarens utbrott. Hon säger att hon vill göra det för att visa att epidemier kan dyka upp oväntat – särskilt med tanke på framtida förändringar i klimatet.

– Jag vill också påminna om att distriktsläkare ofta är de första som upptäcker när något nytt är på gång. I det här fallet så reagerade de direkt och skickade remisser till oss.