Läkarförbundets råd för läkemedel, IT och medicinteknik (RLIM) har tagit fram ett förslag till policy som preciserar vilket ansvar en läkare har för att läkemedel som han eller hon ordinerar inte krockar med annan läkemedelsbehandling som patienterna står på.
Bakgrunden är att det finns olika uppfattningar i läkarkåren om vilket ansvar man har för patientens samlade läkemedelslista, vilket visades i en avhandling 2009 av beteendevetaren Pia Bastholm Rahmner (se LT 22/2011). I ena änden finns läkare som upplever att de övertar allt ansvar, inklusive uppföljningsansvaret, bara genom att förnya en annan läkares ordination. I andra änden finns läkare som anser att det är upp till patienten att se till att läkemedelslistan är okej.
RLIM framhåller att en patient som lämnar sin läkare förväntar sig att den samlade läkemedelsbehandlingen är lämplig, inte bara de behandlingar som just den läkaren skrivit ut. I det mandat man har som läkare att ompröva alla patientens ordinationer ligger också ett antagande om att man är kompetent att ta ställning till en patients samlade sjukdomstillstånd och behandlingar.
RLIM menar därför att varje läkare som fattar ett beslut som på något sätt ändrar en patients läkemedelsbehandling har ansvar för att beslutet är lämpligt utifrån patientens hälsotillstånd, övriga läkemedel, samt annan pågående utredning och behandling.
– Det vi säger är att du måste ta ansvar för att det du sätter in rimmar med helheten. Däremot har du bara uppföljningsansvar för det du själv satt in, inte för andra läkemedel på listan, säger Rickard Lövström, ledamot i RLIM.
Han exemplifierar med en akutläkare som sätter in inflammationsdämpande läkemedel på en patient med låga njurfunktionsvärden, med resultatet att patienten riskerar drabbas av njursvikt.
– Det finns ett läger som säger att man kan strunta i det, men vi säger att som ordinerande läkare kan du inte skada patienten, och vet du inte hur du ska lösa det får du tala med kolleger som har bättre koll. Men ansvaret kommer du inte undan.
Vad betyder ansvar i det här sammanhanget, är det ett Lex Maria-ansvar eller mer ett moraliskt ansvar?
– Det är framförallt ett praktiskt ansvar. Men det kan bli ett Lex Maria-ansvar också. Om vi tar exemplet med akutläkaren: om patienten drabbas av njursvikt kommer Ivo sannolikt att säga att ni har ett väldigt rimligt policydokument som säger att den som sätter in läkemedel ska ta ansvar för att det inte krockar med något och utdöma ansvar av den insättande läkaren, säger Rickard Lövström.
Samtidigt är syftet med policyn förstås inte att tala om vem som gjort fel när det går dåligt, utan att det ska bli rätt från början. Men för det krävs förutsättningar, inte minst i form av tid, för att läkarna ska kunna göra den extra koll som gör att en olämplig behandling kan undvikas. Och tid är som bekant en bristvara i dagens hälso- och sjukvård.
Men Rickard Lövström menar att den extra tidsåtgången kommer att spara tid i senare skeden.
– Inte bara för att det blir färre återintag på grund av läkemedelsproblem, utan också för att mycket tid i vården ägnas åt att reda ut vem som har tagit ansvar för vad.
Policyn riktar sig främst till läkarkåren, men i andra hand även till Socialstyrelsen. De nu gällande föreskrifterna, Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården, är enligt Läkarförbundet oklara när det gäller ansvarsfrågan. Förbundet har därför begärt ett förtydligande från Socialstyrelsen om vem som har ansvar för den samlade läkemedelslistan, hittills utan framgång.
– Min förhoppning är att Socialstyrelsen kommer att ta ett nytt grepp nu när läkarkåren gjort ett ställningstagande där man rett ut de väsentliga delarna och man inte riskerar en massa strider i detaljfrågorna, som man tyckt tidigare.
Förslaget till policy för läkemedelsansvar, som centralstyrelsen ställt sig bakom, är just nu ute på remiss hos delföreningarna, som ska svara senast den 31 mars.
