Läkaren, en överläkare i gynekologi och obstetrik, vill bli specialist i allmänmedicin trots att han inte gjort någon sidotjänstgöring i psykiatri och internmedicin. För att visa att han har nödvändiga kunskaper i dessa ämnen hänvisar läkaren, utöver de kunskaper han fått som specialist i gynekologi och obstetrik, till de erfarenheter han skaffat under lång tid som vikarierande distriktsläkare vid sjukstugorna i Arvidsjaur och Vilhelmina.

Läkaren menar att i glesbygd finns det ofta ingen skarp gräns mellan öppen och sluten vård. På grund av avstånden blir många patienter kvar på sjukstugan där de vårdas på sjukstugans vårdavdelning: »man handlägger många olika åkommor på distans från slutenvården…kontakt [tas] med slutenvården när behov finns och man löser problemen tillsammans«, skriver läkaren. Hans dåvarande chef intygar att läkaren »i självständig ställning med fullt ut medicinskt ansvar« hanterat en rad olika psykiatriska diagnoser.

Socialstyrelsen, som har avslagit hans ansökan, menar att arbete på sjukstuga inte kan leda till att man förvärvar adekvata kunskaper i internmedicin och psykiatri. Skälet är att det inom båda specialiteterna används olika metoder för att ställa diagnos inom sluten vård respektive primärvård. Syftet med randningarna för ST-läkare i allmänmedicin är att få kunskap om hur slutenvården arbetar, för att känna till dess möjligheter och begränsningar och för att kunna överföra dess metoder till primärvården.

Beslutet har överklagats av läkaren till Förvaltningsrätten, och i en inlaga till rätten ifrågasätter studierektorn för ST-läkare i allmänmedicin i Umeå-regionen Socialstyrelsens beslut. I glesbygden, framhåller hon, »hanterar [primärvården] i princip samtliga patienter initialt, vilket fordrar en bred kunskap och stor kompetens på plats«, men »kunskapen om dessa skillnader i arbetets art och kraven på kompetens är dock inte allmänt spridd«.