Lena Kallings

Foto: Linus Hallgren

I slutet av juni släpptes listan, där en arbetsgrupp inom SFAM räknar upp sju »onödiga eller skadliga åtgärder i svensk allmänmedicin«. Tanken är att dessa åtgärder ska undvikas. Flera av punkterna är kontroversiella, och mest omdebatterat är att FaR, fysisk aktivitet på recept, finns med på listan.

»Visst vore det fantastiskt om vi kunde få nästan hela befolkningen frisk genom en ändrad livsstil. Men vi ser i de studier som gjorts att man inte har lyckats med det«, sa arbetsgruppens ordförande Göran Sjönell till Läkartidningen när listan presenterades (se LT nr 27-28/2014).

SFAM:s styrelse understryker att listan bara ska ses som ett diskussionsunderlag. Och i ett debattinlägg i Läkartidningen hävdade professor Mai-Lis Hellénius med flera att det finns god evidens för FaR.

Så vad är FaR egentligen och hur används det? Den som har bäst överblick över det är sannolikt Lena Kallings, som är medicine doktor och lektor i fysisk aktivitet och hälsa vid GIH. Hon disputerade 2008 på en avhandling om fysisk aktivitet på recept, och fortsätter att följa området.

För några år sedan gjorde hon en inventering av hur FaR har utvecklat sig i Sverige fram till 2010 (se LT nr 51-52/2012). Hon konstaterade då att användningen hade ökat snabbt. År 2007 skrevs det ut cirka 17 000 FaR i Sverige, år 2010 nära 50 000.

Några samlade data för senare år finns inte, men Lena Kallings uppskattar att det nu skrivs ut omkring 100 000 FaR per år i Sverige. Vad är målet?

– Det går inte att sätta någon siffra på det, säger hon. Men minst halva befolkningen rör sig för lite. Cirka 10 procent rör sig knappt något alls och är därmed en verklig högriskgrupp. Och vi vet, bland annat från olika patientenkäter, att många fler än vad som i dag får det önskar och förväntar sig rådgivning och stöd av vårdpersonal. Så flera hundratusen FaR per år vore rimligt.

I dag används FaR i alla landsting i Sverige, men i mycket olika omfattning. De flesta landsting, men inte alla, har nu integrerat FaR som en del av sitt elektroniska journalsystem. Vid besöket skrivs receptet också ut på ett papper som patienten får med sig. Det är viktigt att patienten får ett recept på papper, säger Lena Kallings:

– Jag ser receptet som ett avtal mellan vårdgivaren och patienten. För patienten fungerar receptet som en påminnelse om vad man har kommit överens om. En del sätter upp det på kylskåpsdörren.

– För många ger den skriftliga ordinationen också stöd för att prioritera sin egen hälsa, trots en stressig vardag som exempelvis småbarnsförälder.

FaR får skrivas ut av all legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal som har rätt kompetens. Grunden är ett samtal, där man kommer överens om vilken fysisk aktivitet som passar patientens behov och förutsättningar. Den vanligaste ordinationen är aktivitet som patienten själv kan utföra i sin vardag – till exempel att ta trapporna upp eller att promenera till jobbet varje dag, om det ligger på lämpligt avstånd.

Dessutom kan man lägga till exempelvis styrketräning eller jympa. Kostnaden för detta subventioneras inte av landstingen, men många gym, simhallar och så vidare erbjuder rabatter till kunder som har FaR.

Även om receptet är viktigt, anser Lena Kallings att det är ett stort missförstånd om man tror att FaR bara är en receptblankett. I själva verket är FaR en metod som består av fem delar:

  • Ett patientcentrerat samtal. »Det är det viktigaste«.
  • Välja lämplig aktivitet med hjälp av Fyss, den fysiska aktivitetens motsvarighet till Fass.
  • Skriva receptet.
  • Uppföljning av såväl förändring i fysisk aktivitet som effekt på hälsoutfall. »Där brister det mest«.
  • Samarbeta med det omgivande samhället, exempelvis med gym eller Korpen.

Ska man uttala sig om FaR-metodens effektivitet är det i första hand detta man bör studera, anser Lena Kallings. SFAM-gruppen stödjer sig främst på studier gjorda i Danmark och England. Flertalet handlar om tre månaders förutbestämd gruppträning och är inte särskilt relevanta för svenska förhållanden, där vi betonar den individuella anpassningen, säger hon:

– Däremot finns det flera svenska studier som visar att FaR har effekt. Både SBU och Socialstyrelsen har också konstaterat detta, och rekommenderar rådgivande samtal kompletterat med skriftlig ordination och uppföljning. Hur kan man då säga att det inte finns evidens?