Läkaren Alas Abdikarin har blivit en viktig länk mellan vård­centralen och den svensksomaliska befolkningen i området.

Foto: Sofia Marcetic

Alas Abdikarin sitter bakom sitt skrivbord på Vårdcentralen Nävertorp med sex pennor noggrant fästade i bröstfickan. Han visar knapparna på bordet som reglerar skylten utanför dörren. Grönt för ledigt och rött som signalerar upptaget.

– Jag trycker aldrig på den, säger han och pekar på den röda knappen.

Han får rycka in både här och där. På barnavårdscen­tralen när tolken inte har dykt upp, på apoteket när apoteks­personalen har svårt att förstå en kund eller när det blir alltför högljutt i väntrummet.

– Jag är alltid beredd att hjälpa till. Man måste tänka på helheten. Om man hjälps åt, fungerar hela organisationen bra, säger han och fortsätter:

– Jag har många roller: doktor, lärare, tolk, brobyggare, konfliktlösare, omsorgsgivare, psykolog …

För fyra år sedan kände personalen på vårdcentralen att de var nära att tappa kon­trollen. I miljonprogramsområdet som omger den landstingsdrivna vårdcentralen i Katrineholm hade gruppen svensksomalier växt kraftigt, och prognosen pekade på en fortsatt stor anhöriginvandring.

– Det här bostadsområdet har alltid varit invandrarrikt. På vårdcentralen är vi vana att ta emot människor från många länder. Men den somaliska gruppen är så stor och skiljer sig en hel del kulturellt från oss, säger verksamhetschefen Helena Gustafsson.

Språkförbistringar, missförstånd och kulturkrockar tillhörde vardagen. Många patienter kom till den öppna mottagningen och då fanns det inte tid att anlita en tolk.

– Frustrationen var stor. Vissa  dagar svämmade väntrummet nästan över och patienter kom tillbaka dagen efter, så vi förstod att vi inte förmått hjälpa dem, säger Helena Gustafsson.

Hälso- och sjukvårdslagens mål om »en vård på lika villkor för hela befolkningen« var hotat. Därför såg Helena Gustafsson en chans när Sveriges Kommuner och landsting, SKL, sökte deltagare till ett nytt treårigt projekt, »Vård på lika villkor« (se faktaruta). Målet var att hitta nya arbetssätt och metoder för en mer jämlik primärvård i resurssvaga områden. Vårdcentralen Nävertorp blev en av sju verksamheter som deltog. De beslutade sig bland annat för att starta föräldra­grupper för patienter med somalisk bakgrund på barna­vårdscentralen. De bestämde sig även för att delta i SFI, svenskundervisning för nyanlända, för att prata om egenvård, hälsa och sjukvård. Projektet startade hösten 2011.

Men allt lossnade på allvar först i januari 2013 när Alas Abdikarin klev in på vårdcent­ralen och frågade om det fanns ett jobb.

– »Ja, gud vad kul«, tänkte jag, säger Helena Gustafsson. 

Hon anställde honom på en gång med hjälp av projektpengarna. Sedan dess har han, med sina språkkunskaper och erfarenheter av den somaliska kulturen, blivit en länk mellan svensksomalierna och personalen. 

 – Han betyder så mycket för att underlätta vårt arbete att slutar han, så slutar jag, utbrast en sjuksköterska som intervjuades i och med projektet.

En annan sköterska berättade om hur hon misslyckats med att nå fram till en diabetespatient. Då anslöt Alas Abdikarin till samtalet, förklarade allvaret i sjukdomen och berättade hur och varför medicinen ska tas. Efter det förbättrades följsamheten till behandlingen och patientens värden och hälsa blev bättre.

Då och då kommer det norska ord när Alas Abdikarin talar. Som tonåring flydde han från Somalia, ett land som slitits sönder av blodiga klanstrider de senaste decennierna. Han kom ensam till Oslo som 17-åring 1988. Där utbildade han sig till sjuksköterska, läste filosofi och statskunskap på universitet och arbetade inom äldreomsorgen. Men han ville lära sig mer, sökte till läkarutbildningen i Cluj-Napoca i Rumänien och fick sin läkarexamen 2008. 

– Jag har haft mycket energi och ville ha en utmaning, säger han om valet att byta yrke. 

Efter att ha arbetat några år som läkare i Norge, flyttade han till Katrineholm där han har flera släktingar. Först gick det trögt att få ett arbete. Han gick arbetslös i ett helt år. 

– Det var svårt att komma in i det svenska systemet i början. Jag hade inga referenser och ingen som kände mig.

Till slut fick han en tjänst i primärvården i Söderhamn. Men han trivdes inte. Det var därför han klev in på Vårdcentralen Nävertorp den där dagen 2013.

Där har hans närvaro lett till att kulturkrockarna inte längre är lika våldsamma.

– Jag berättar hur den svenska kulturen fungerar och hur man ska bete sig, säger han.

Många svensksomalier vill alltid träffa en läkare. Alas Abdikarin får därför ofta förklara vilka yrkesgrupper som finns på en vårdcentral, vad de kan och varför det är bra att träffa dem. Ett annat problem var att patienterna inte kom i tid.

– Jag blev jättestressad av det. En somalisk patient kunde komma en kvart för sent samtidigt som den svenska patienten som hade tiden efter, var en kvart för tidig och redan satt och väntade. Men nu fungerar det mycket bättre.

Det är även tydligt att integrationen brister i Sverige, enligt Alas Abdikarin. Under läkarbesöken peppras han ofta med frågor om hur man skaffar sig ett jobb eller får en förskole- eller skolplats åt barnen. 

Personalen på vårdcentralen noterade också att gruppen behövde mer information om hur den svenska sjukvården är uppbyggd, hur man kan förbättra sin hälsa och lindra lättare besvär. En somalisk mamma som sett and­ra barn dö i malaria kan till exempel bli väldigt rädd om hennes barn får feber, trots att barnet egentligen inte behöver sjukvård.

Tillsammans med en di­strikts­sköterska har Alas Abdikarin besökt SFI-klasser och diskuterat svensk sjukvård, hälsa och egenvård. Metoden har visat sig vara effektiv. I den somaliska kulturen är det muntliga ordet viktigt, och det som har berättats i klasserna har snabbt spridits. Resultatet visade sig på en gång. De onödiga patientbesöken minskade.

Det är en fin, soldränkt kväll i Nävertorp. Alas Abdikarin tittar på klockan på väggen. Han byter de vita arbetskläderna mot ett par färgglada byxor och en randig skjorta, tar på sig en keps och går ut. Närmast vårdcentralen står flera punkthus inramade av grönska. Här bor många svensksomalier. De flesta bor trångt, stora familjer i ettor eller tvåor som tvingas flytta med korta intervaller på grund av bostadsbristen. Alas Abdikarin känner de flesta. Han hälsar på en ung kille som sitter i en bil med nedvevade rutor vid en vändplan, och ger en annan som gift sig ett par dagar tidigare en kram.

Liksom de bor Alas Abdikarin i Nävertorp. Egentligen tar det bara sex minuter för honom att gå hem, men oftast tar det längre tid. »Doktor Alas« är välkänd i området och många vill ha hans hjälp.

– Är det enkla saker brukar jag försöka hjälpa till. Annars säger jag: »Jag är inte på jobbet nu, vill du ha hjälp – kom dit«. 

Jag vill inte tänka på jobb när jag är ledig.

Själv bor han i en annan del av Nävertorp. Han skrattar, tar av sig jackan och slänger den över ena axeln.

– Annars skulle jag aldrig få vara ifred. Folk skulle komma och banka på dörren och be om hjälp hela tiden.

SKL-projektet avslutades i år. Ett forskarteam vid Mälar­dalens högskola har utvärderat det. De har konstaterat att nya arbetssätt har utvecklats och blivit en del av den ordinarie verksamheten. På barna­vårdscentralen i Nävertorp ska föräldragrupperna för personer med somalisk bakgrund fortsätta. Ett framtida mål är att få med papporna på träffarna. Idén med att gå ut i SFI-klasserna lever också vidare och ska  spridas till samtliga kommuner och vårdcentraler i Sörmland.

Under projektet har även patienter intervjuats. Många säger att de tycker att det är bra att det finns läkare som talar andra språk än svenska. Att vårdpersonalen har olika etnisk bakgrund och har koll på hur olika kulturella koder fungerar lyfts fram som en fördel. En kvinna berättar till exempel om hur lättad hon blev när läkaren – en man som är född i samma land som hon – genast förstod att hon skämdes inför en underlivsundersökning och kallade in en kvinnlig läkare.

– Vi lever i ett multikulturellt samhälle som ständigt förändrar sig och måste följa med, konstaterar Alas Abdikarin.

Helena Gustafsson håller med. En sak som hon lärt sig är att det är värdefullt att ha en kulturell blandning i arbetsgruppen. Hon söker just nu efter en somalisktalande undersköterska eller sjuksköterska, för att Alas Abdikarin ska kunna fokusera på sin läkarroll.

Enligt henne har projektet förändrat personalens syn på de svensksomaliska patienterna. Genom att ändra perspektivet från »varför gör inte patienterna som vi säger?« till ett »vad är det vi säger?« har invanda normer, fördomar och arbetssätt luckrats upp. 

– I dag är vi väldigt glada över att ha dem här hos oss. Det är en väldigt trogen och bra patientgrupp. 

Verksamheten i Nävertorp växer. Inom kort ska en familjecentral startas. Under de senaste åren har även läkarbemanningen på vårdcentralen blivit mer stabil. För fem år sedan fanns det bara en fast anställd specialist i allmänmedicin, resten var hyrläkare. Nu arbetar tre specialister, en ST-läkare som snart är färdig, en AT-läkare samt en hyrläkare på vårdcentralen. Alas Abdikarins tjänst har hittills finansierats med projektpengar. Men även om projektet är slut, blir han kvar på vårdcentralen som ST-läkare i allmänmedicin.

– Jag trivs väldigt gott inom primärvården eftersom jag tycker om att arbeta nära människor. Alla patienter som kommer hit ska känna att de är trygga, viktiga och välkomna. »Det är fint att ha dig här«, försöker jag förmedla till dem.

 

Vård på lika villkor

Projektet »Vård på lika villkor« kom till efter en överenskommelse mellan regeringen och SKL. Ett mål med projektet var att hitta arbetssätt och metoder som kan öka jämlikheten inom primärvården, med fokus på socioekonomiskt svaga områden. Projektet har pågått 2011–2014. Sju offentligt drivna verksamheter från fem landsting/regioner har deltagit:

  • Barnmorskemottagningen/Barnavårdscentralen Sommargatan i Karlstad
  • Vårdcentralen City i Eskilstuna
  • Vårdcentralen Dalbo i Växjö
  • Vårdcentralen Drottninghög och Familjehuset Oliven i Helsingborg
  • Vårdcentralen Nävertorp i Katrineholm
  • Vårdcentralen Orsa i Orsa
  • Vårdcentralen Åsidan i Nyköping