– Om man frågar en klass som går första terminen på läkarutbildningen, räcker 19 av 20 upp handen om man frågar om de är intresserade av utlandsuppdrag. Sedan blir det färre och färre, säger ST-läkaren Helena Nordenstedt som leder en kurs om global hälsa på Karolinska institutet.

Ett annat problem är att det är få läkare som åker på fler än ett uppdrag. Det leder till att mycket kunskap går förlorad. Bland sjukvårdspersonalen är läkare sämst. Hela 55 procent försvinner efter första uppdraget. Bland sjuksköterskor är det 35 procent.  

För att undersöka vad rekryteringsproblemen beror på har organisationen satt samman en arbetsgrupp. Helena Frielingsdorf, som sitter i Läkare utan gränsers styrelse, är en av dem som arbetat med frågan. Efter fyra långa uppdrag till Nepal, Kongo, Burma och Centralafrikanska republiken tillhör hon – som till vardags är ST-läkare i psykiatri på Karolinska universitetssjukhuset – själv en av organisationens mest erfarna medicinska volontärer. 

– Ju fler uppdrag man gör desto kortare blir startsträckan. Jag kan göra mer nytta på kortare tid. Dessutom har jag jättestor nytta av de erfarenheter som jag gjort i fält i mitt dagliga kliniska arbete, säger hon.

Alla läkare som har varit på ett uppdrag med Läkare utan gränser sedan starten 1993 har fått svara på en enkät. Svaren, som presenterades vid ett seminarium om global hälsa på Svenska läkaresällskapet, visade att den vanligaste anledningen till att de inte packade resväskan var att de inte ville lämna en familj eller partner. Andra orsaker var att de inte ville vara borta så många månader, att de upplevde att det var svårt att kombinera med ST, att de tyckte att framförhållningen från Läkare utan gränsers sida varit för dålig och att det var svårt att få tjänstledigt.

– Väldigt få angav att det berodde på ekonomiska skäl eller att de inte gillade arbetsklimatet eller levnadsförhållanden, säger Helena Frielingsdorf.

88 procent uppgav att de inte bedrivit någon forskning under uppdraget, men 80 procent sa att de skulle vara intresserade av att kombinera kliniskt arbete med forskning i fält. Det visade sig även finnas ett stort intresse av att kombinera fältarbete med forskningsstudier eller ST.

Hans Rosling, professor i global hälsa på Karolinska institutet, är inte förvånad över resultaten. Han har själv tillbringat en stor del av karriären utomlands och har arbetat med rekrytering för Sida och Afrikagrupperna. Han ritar upp en livskurva på en whiteboard som går igenom familjeskapandets intensiva faser men även rymmer en del lugna perioder.

– Man måste passa på att åka i gluggarna i livet, säger han.

En annan nödvändighet om man vill arbeta med globla hälsa är enligt Hans Rosling att ha ett driv och våga släppa taget.
– »Det kommer gå åt pepparn för dig, du kommer aldrig få ett jobb«, sa de när jag åkte utomlands. Men jag har varit på Times lista över världens mest inflytelserika personer.

Att skaffa rätt partner är ytterligare en viktig faktor, enligt den karismatiske professorn. Liksom att inte köpa någon villa.

– Dyra villalån gör det inte enklare att komma i väg.

Enligt Anders Nordström, ambassadör för Global hälsa på Utrikesdepartementet som tidigare varit t f chef över Världshälsoorganisationen, behövs och efterfrågas svenskar i det internationella hälso- och sjukvårdsarbetet.
– Det finns mycket spännande jobb inom det internationella systemet. Men det är väldigt få svenskar som sitter på högre befattningar i dag och andelen har minskat över tid.

För att stärka sitt påstående visar han en handfull jobb på höga poster inom global hälsa som just nu är lediga för den unga publiken.
– Jag tror att vi svenskar har något att komma med. Inte bara den medicinska globala hälsokompetensen utan också i hur vi ser på arbetskamrater, hur vi jobbar i team och vad vi har för värderingar. Det är kompetenser som värderas högt i dag.