Traumalarmet går på akutmottagningen på Skånes universitetssjukhus i Malmö. En man, född 1973, har kört av vägen i 90 km/h. Bilen ligger på taket. Det har tagit ambulans­personalen en halvtimme att hinna fram. Föraren är vaken, men trött och slö. Traumateamet skyndar in på akutrummet för att ta emot honom.

– Lystring. »Sign in«. Per Olofsson heter jag och är teamledare, säger kirurgen som står på en pall vid den vitmålade väggen. 

Ordet går runt bland resten av gruppen, följt av en lägesrapport om patientens tillstånd.

Strax därpå rullas patienten in i akutrummet. Den undersökande läkaren går fram till honom, men ger ett förvirrat uttryck. Han glömmer att ta på sig rätt kläder och betar inte av ATLS-systemet (Advanced trauma life support) i rätt ordning. Teamledaren försöker rätta till missarna genom att ställa frågor från sin upphöjda position vid patientens fotände. Rösten är lugn, tydlig och mjuk. Om han är irriterad döljer han det väl.

– Kan han dra djupa andetag? Vad har han för saturation? Är hans bröstkorg stabil? Har vi fått någon blodgas? Kan du lyssna på lungorna igen?

Patientens tillstånd försämras snabbt. Andningsljudet på ena lungan blir svagare och han faller i medvetandegrad. Den undersökande läkaren står handfallen, traumaledaren tar därför över kommandot. 

– Vi måste trycka in lite vätska och så tycker jag att vi ska förbereda op, säger han varpå det intensiva arbetet plötsligt avbryts. Patienten hoppar upp från båren. Övningen är slut. 

Rollspelet är en viktig del ­

i den nystartade utbildningen för traumateamledare som pågår under en intensiv dag på Skånes universitetssjukhus. Förutom övningen, går läkarna igenom ATLS och traumamanualen. Andra saker som tas upp är vad som gör att ett team fungerar, hur man blir en bra ledare och hur missförstånd kan undvikas genom tydlig kommunikation och återkoppling. 

Deltagarna, som alla är specialister i anestesi- och intensivvård, kirurgi, ortopedi eller akutsjukvård, sätter sig i en ring för att utvärdera övningen tillsammans med några sköterskor. Den undersökande läkaren har spelats av Per Wihlborg. Till vardags är han överläkare på akutkliniken, ansvarig för sjukhusets traumaverksamhet och initiativtagare till utbildningen. Hans erfarenhet är att olika läkare är olika skickliga på att hantera rollen.

– Vissa är väldigt aktiva och styrande. Andra står i ett hörn, är obekväma och vet inte riktigt hur de ska bete sig, säger han.

På Skånes universitets­sjukhus är målet att ha en teamledare vid alla allvarliga traumalarm. För att få leda teamet kräver sjukhuset att man är specialist, ATLS-­kompetent och utsedd av sin klinikledning.

– Sedan är det upp till var och en att göra det bästa av rollen, säger Per Wihlborg. 

Hans mål är att utbildningen inom två år ska vara obligatorisk för alla som ska kliva upp på pallen.

– Med utbildningen vill vi att alla ska uppnå en hög lägs­tanivå. Det är egentligen konstigt att det inte finns någon i Sverige. När det gäller det medicinska har vi ju utbildningar i det mesta. 

I dag finns det inte heller några nationella riktlinjer för hur ett traumateam ska vara uppbyggt eller vilken kompetens medlemmarna ska ha. Det är upp till de enskilda landstingen att bestämma hur traumaomhändertagandet ska organiseras och bedrivas. 

Tord Forsner på Socialstyrelsen utreder just nu den svenska traumavården. Till sin hjälp har Socialstyrelsen en expert­grupp som bland annat består av representanter från specialistföreningar, intresse­organisationer samt nationella kvalitetsregister inom traumavården. 

I utredningen kartläggs den vardagliga traumasjukvården samt vilka resurser som finns för att hantera en allvarlig händelse med många svårt skadade. En annan uppgift är att ge förslag på hur det akuta traumaomhändertagandet bör organiseras och utvecklas. 

Socialstyrelsen tittar bland annat närmare på traumateamens tvärprofessionella sammansättning och teamledarens roll. Medan funktionen är väl inarbetad i exempelvis USA och Norge, är det bara en del svenska universitetssjukhus som regelbundet använder sig av den. I Norge finns ett nationellt traumaomhändertagande med särskilda traumacenter. Där spelar traumaledaren, som ska vara en kirurg med minst fem års erfarenhet, en nyckelroll. 

– På många håll i världen har man definierat kompetensen och kraven på traumateamledaren, säger Tord Forsner. 

Teamledaren fyller enligt Per Wihlborg flera funktioner. Personen ska vara ett beslutsstöd till den mer juniora kollegan som undersöker patienten, är ansvarig för att andra specialister kallas in om det behövs och ska agera om något inte flyter på som det ska i teamarbetet. Ledaren står på en upphöjning i bakgrunden för att kunna överblicka hela förloppet. Personen får inte röra patienten, men styr den undersökande personalens arbete om det behövs. 

– Det är en »hands off«­-funktion. Det tar ungefär 3–4 sekunder, sedan har man tappat överblicken och får tunnelseende om man går fram till patienten, säger Per Wihlborg.

I ringen av läkare och sjuksköterskor på akutmottagningen i Malmö är diskussionerna kring det nyss genomförda rollspelet i full gång. Per Wihlborg berömmer Per Olofssons instats.

– Du var vaken och styrde hela tiden upp när jag bommade. Och du gjorde det utan att det blev otrevligt eller jag kände mig jagad. 

Louise Walter, anestesi- och intensivvårdsläkare i Lund, instämmer.

– Trots lite bångstyrighet från undersökande doktor så återkom teamledaren till B, där det var ett stort problem, och tillät inte honom smita vidare till C. Det var bra med envisheten.

I Lund är rutinen att ha en teamledare inte lika upparbetad som i Malmö, berättar Louise Walter. I praktiken sker det bara då och då. Själv har hon ställt sig på pallen en gång i skarpt läge. Det var för ett par månader sedan när kirurgen var upptagen och hon insåg att någon behövde få överblick över situationen.

– Det var ovant, men man gör vad stunden kräver. Det svåraste var nästan att hind­ra sig från att hoppa ner och börja »jobba på riktigt«.

Nu känner hon sig säkrare om det skulle ske igen. Även hon tycker att utbildningen borde vara obligatorisk.

– Vissa föds med tydliga ledaregenskaper. Men det kommer inte naturligt för alla, utan är något som måste tränas upp.

Per Olofsson håller med. Som kirurg och medicinskt ansvarig för den kirurgiska akutvårdsmottagningen i Malmö är han van vid att leda traumateam, men tycker trots det att rollen kan vara svår.

– Det svåraste är att styra upp verksamheten på ett effektivt sätt när folk tar ut svängarna för mycket, att behålla överblicken och låta bli att blanda sig i handgripligen, säger han och fortsätter:

– Under övningen var jag på väg ned från pallen flera gånger.

Socialstyrelsen utreder traumavården

Socialstyrelsen ska ta fram ett planeringsunderlag för svensk traumavård till den 1 juni 2015.

Regeringsuppdraget kom till efter bombattentatet i Oslo och skjutningarna på Utøya 2011, som väckte frågan om hur beredskapen ser ut i Sverige vid en liknande händelse. I Norge hade man gjort en systematisk genomgång av traumavården några år före attentaten, vilket tros vara en viktig förklaring till att den fungerade bra.

»Röda gruppen« kopplas in vid traumalarm

Skånes universitetssjukhus har även startat en särskild utbildning för sjuksköterskor och undersköterskor. Tolv personer har valts ut till »den röda gruppen«, som kopplas in vid röda traumalarm eller barntraumalarm. Under våren har de drillats med föreläsningar och praktiska övningar en timme i veckan. 

Enligt överläkaren Per Wihlborg, som är ansvarig för traumaverksamheten, har det lett till en stor kvalitetsförbättring. Sköterskorna kan förutspå läkarens nästa steg, vilket sparar viktiga, ibland livsavgörande minuter.

– Det har blivit ett enormt lyft. När det är dags att sätta ett toraxdränage finns allt redan framplockat, eftersom undersköterskan har förstått vad som är på gång redan när läkaren sagt att andningsljudet på ena sidan är nedsatt, säger Per Wihlborg.