Anders Björkman hemma igen – men funderar på att återvända till Liberia

Anders Björkman åkte till Liberias huvudstad Monrovia på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, i slutet av oktober. Där har han ingått i det första medicinska teamet från myndigheten, som förutom honom själv bestått av ytterligare en läkare och tre sjuksköterskor.

Egentligen hade han bara tänkt stanna i Monrovia två veckor, men ändrade sig väl på plats och stannade fem veckor. Han berättar att ungefär hälften av det medicinska teamet har känt av en stigmatisering efter hemkomsten. Själv blev han ombedd att ställa in sitt deltagande på en konferens om tropiska sjukdomar i New Orleans.

 – Det var ett större problem än vi förutsåg i teamet. Det finns fortfarande en rädsla, säger Anders Björkman som undvikit att arbeta i sjukvården och gå på större tillställningar.

– Det är inte för att jag att jag anser att jag är smittsam, utan för att jag vet att folk kan ha idéer och tankar. Men jag har inte råkat ut för att någon vägrat träffa mig.

Vilket var ditt första intryck från Monrovia?

– Att ebola är så ständigt närvarande. Det står »Ebola« överallt och det finns hela tiden i människors medvetande. Folk vaknar med ebola i huvudet och somnar med ebola i huvudet.  

Befolkningen i Monrovia har anpassat sitt liv och sitt beteende efter sjukdomen. Händer tvättas hela tiden, människor tar inte i hand eller rör vid varandra på samma sätt som tidigare och besökares temperatur mäts innan de släpps in i officiella byggnader.

– Det visar vilken kraft den här sjukdomen har. Skillnaden är stor jämfört med HIV/aids där det var enormt svårt att få folk att ändra på sina sexuella vanor. Jag tror det beror på att ebola är en så dramatiskt och synlig sjukdom, säger Anders Björkman.

En viktig första uppgift för det medicinska teamet var att se till att resten av MSB:s personal och övrig sjukvårdspersonal som teamet ansvarar för tas väl om hand om de insjuknar, särskilt om det misstänks vara ebola.

– Märkligt nog fanns det ingen sjukvårdslinje etablerad varken för ebola eller andra sjukdomar. Till och med FN:s egen sjukvårdslinje var oklar. Det fanns ett FN-sjukhus i Liberia. Men där hade en laboratorietekniker fått ebola och dött och nu hade sjukhuset problem med att ta emot patienter med feber.

Ebolabekämpningen har gått in i en ny fas i Liberia. Den exponentiella ökningen har avstannat.

– Visst kommer det nya fall, men färre än tidigare.

I Monrovia finns en stor mängd tillfälliga ebolacenter – så kallade Ebola Treatment Units – och nya är på väg upp. För många, enligt Anders Björkman.

– Det har blivit en fullständig överetablering.

MSB har varit med och byggt upp ett sådant behandlingscenter. Där arbetar framför allt liberianska och kubanska läkare och sjuksköterskor. 

– Vi har varit med och sett till att allt fungerar optimalt. Det är nolltolerans på alla nivåer.  Därför tror jag att just det kommer att fortsätta behövas så länge epidemin fortsätter. Men det finns andra som byggt upp verksamheter som förmodligen aldrig kommer att användas.  

I nuläget bedömer Anders Björkman att det är allra viktigast att skapa mobila enheter som kan söka upp och jaga viruset när ett nytt utbrott flammar upp någonstans på den liberianska landsbygden, så kallade »Rapid Response Teams«.
– Det är ute på landsbygden som den största utmaningen är. Där är det svårast att upptäcka sjukdomen/patienterna och snabbt införa adekvata åtgärder. Det är här som ebolan slutligen måste besegras.

Ett annat stor problem är ebolans indirekta konsekvenser. Anders Björkman beskriver den övriga hälso- och sjukvården som helt raserad eftersom många läkare och sjuksköterskor dog tidigt under epidemin. Kvinnor tvingas föda barn på gatan och små barn dör i malaria. 

– Vi tror att uppemot 80 procent av sjukvårdspersonalen i Liberia har lämnat jobbet. De är skraja helt enkelt. 

Det grundläggande perspektivet om att patienten är viktigast gällar inte för ebolavården.

– Nu är det sjukvårdspersonalen som är viktigast. Utan dem rasar allt samman, säger Anders Björkman.

En viktig uppgift – där han tror att MSB kan spela en initierande roll i samarbete med hälsoministeriet – är att få sjukvårdspersonalen att våga gå tillbaka till sina arbetsplatser. För att få dem att känna sig trygga tycker han bland annat att det är nödvändigt att barnmorskorna får bära ordentliga skyddsdräkter vid förlossningar.

Just nu har den svenska myndigheten ett 30-tal personer på plats och arbetar för tillfället bland annat med starta ett mindre ebolacenter i staden Greenville. MSB:s Liberiainsats är planerad till ett halvår. Men i och med den minskade smittspridningen kan den komma att kortas.

Anders Björkman tycker dock bestämt att det bästa vore att låta insatsen pågå tiden ut, eftersom det finns mycket kvar att göra. Själv tyckte han att det kändes konstigt att lämna Monrovia.

– Jag kände att jag lämnade ett ofullbordat jobb. Jag var inte klar.

Han funderar på att åka tillbaka till Liberia inom kort, men har ännu inte bestämt sig.

– Jag känner verkligen ett behov av att göra det. Man har fått  »Stop Ebola« i skallen. Ebolan måste bort, säger han.

Även om läget ser betydligt bättre ut i Liberia, så är epidemin långt ifrån över. Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, var det i början av december drygt 17 000 rapporterade ebolafall. Mer än 6 000 personer har dött i blödarfebern.

– Vi är inte klara förrän det sista fallet är borta, säger Anders Björkman.

Läs mer: Ebola – samlingssida