Många förlag tillämpar i dag 12 månaders embargotid innan vetenskapliga artiklar blir fritt tillgängliga. Vetenskapsrådet kräver dock sedan flera år open access redan efter sex månader för den forskning man finansierar, en gräns man alltså från i år vill ska gälla all svensk offentligfinansierad forskning.
En som engagerat sig i frågan om open access är Jonas F Ludvigsson, barnläkare i Örebro och professor vid Karolinska institutet. Han menar att det i grunden är rätt att resultaten ska vara fritt tillgängliga. Problemet är enligt honom att det är de enskilda forskarna som förväntas ta fajten om kortare embargon.
– Där kan det bara finnas en vinnare och det är förlagen, som kan komma att kräva uppemot 30–40 000 kronor för att göra en artikel fritt tillgänglig, säger Jonas Ludvigsson, som har egen erfarenhet av att förhandla med förlagen.
– Jag försökte argumentera för att en artikel skulle vara fritt tillgänglig vid ett tillfälle utan att betala kostnaden, och det blev definitivt nej trots att jag till och med skrev till chefredaktören.
Även om det är tänkt att forskare ska få ersättning för de merkostnader de har för publicering, kan det för en produktiv forskare bli fråga om stora summor som det är tveksamt om finansiärerna vill bekosta, menar Jonas F Ludvigsson.
– Det känns ju smått absurt om man inte skulle kunna göra viktiga fynd tillgängliga för att man har gjort slut på sina pengar.
Jonas Ludvigsson tycker att Vetenskapsrådet och andra finansiärer borde ta diskussionen om open access med förlagen, helst på EU-nivå.
– Från amerikanska kollegor vet jag att man i USA följer en modell som National Institutets of Health förhandlat fram. Då kan forskarna lägga sin tid på forskning och inte på diskussioner med förlagen.
Lisbeth Söderqvist, analytiker på Vetenskapsrådet, förnekar inte att det finns en konflikt inbyggd i open access-frågan, där förlagen försöker maximera tiden med ensamrätt medan finansiärer arbetar för att de ska kortas. Däremot håller hon inte med om att man som enskild forskare behöver slåss mot starka förlag.
– Vi betalar för publiceringen om man söker medel för det.
Om man inte har pengar för publicering, kan man med de meriteringsmodeller vi har i dag begära att forskare avstår från att publicera i högt rankade tidskrifter bara för att de har långa embargon?
– Det finns en rad konflikter här, och just meriteringen är en oerhört viktig fråga som vi försöker påtala för regeringen att man måste lösa, för man kan inte lägga det i knät på enskilda forskare, säger Lisbeth Söderqvist.
Vad kan ni som finansiärer göra?
– Som forskningsfinansiärer kan vi hitta gemensamma embargotider för att trycka på förlagen. Det har vi också gjort genom organisationen Science Europe, som är en organisation för finansiärer och utförare, som 2013 publicerade rekommendationer för open access, säger Lisbeth Söderqvist, som tycker sig på senare tid sett en ändrad attityd från förlagen, exempelvis har ett stort förlag sagt att man inte ska starta några fler prenumererade tidskrifter.
– Några håller emot och några går framåt, det kanske är naturligt under en övergångsperiod.
