»Vi är fortfarande i en oerhört farlig situation«

Sedan mitten av oktober arbetar Hans Rosling, folkbildaren och professorn i global hälsa vid Karolinska institutet, på plats i Liberias huvudstad Monrovia i kampen mot ebola. För Hans Roslings del är det emellertid inget fältarbete bland smittade. Arbetsplatsen är förlagd till hälsoministeriet. Uppgiften är att kartlägga utbrottet och strukturera arbetet med att identifiera ebola-drabbade och de människor dessa haft kontakt med för att stoppa spridningen av viruset.

Det var i december 2013 som de första ebola-fallen i det nu aktuella utbrottet upptäcktes på landsbygden i västafrikanska Guinea i områden som gränsar till Liberia och Sierra Leone. Virussjukdomen, som upptäcktes för förs­ta gången i mitten av 1970-talet, spreds sakta under sommaren men övergick sedan snabbt till en katastrofal epidemi under hösten. I augusti kom larmrapporter om döda kroppar på gatorna i drabbade städer. Hans Rosling gjorde ansträngningar för att påtala vikten av snabbt agerande men är i dag självkritisk för att han inte var snabbare med att varna. 

När förstod du hur allvarligt det var?

– Först i september förstod jag att utbrottet blivit en stor global säkerhetsrisk. Den 10 oktober var ett avgörande datum. Då insåg jag att ingen förstod vad som hände med epidemin i Liberia. Jag åkte hem till min fru och sa att jag åker ner, och tio dagar senare var jag på plats. Allt skedde snabbt. Jag ställde in alla mina föreläsningar under kommande tre månader. Karolinska institutet återanställde mig på 26 timmar och Wallenbergstiftelsen beslutade på 48 timmar att ge KI ett bidrag för att bekosta mitt arbete. 

I början av oktober upptäcktes upp till 100 nya fall per dag i Liberia. Därefter har det vänt.

Hur ser situationen i Libera ut i dag?

– I dag upptäcker vi ungefär fem smittade fall per dag, men det blir allt svårare att pressa ned antalet fall ju lägre vi kommer. Nu ställs mycket höga krav på vårt arbete, och det kommer bli oerhört svårt att hitta de allra sista fallen och alla deras kontakter. Det är fortfarande ett rimligt scenario att vi misslyckas och ebola blir endemiskt.

Hans Rosling beskriver tre faser. En katastroffas, som nu är över i Liberia, en »ebola-mot-noll«-fas och en avslutande fas »där vi skyddar nollan mot importfall från grannländerna«.

– Vi befinner oss i början av »ebola mot noll«-fasen. För att citera Churchill: »Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet men kanske är det slutet på början.«

Hur vet du att den minsk­ning man ser i antal nyupptäckta fall verkligen återspeglar en minskad spridning av viruset och inte att människor drar sig undan vården och att mörkertalet ökar?

– Vi vet det då vi bara hittar ebolavirus hos några få procent av alla dem som dör hemma och som vi tar prov på. Drygt hälften av smittspridningen kommer dock från fall som vi inte känner till, så mörkertalet kan fortfarande vara upp till 50 procent. Problemet är att många internationella organisationer envisas med att bygga stora behandlingsenheter trots att det är annat stöd som nu behövs. Den svenska insatsen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska ha stor ära. De avstod från att bygga en planerad behandlingsenhet i Monrovia och sände i stället personal till det avlägsna östliga länet Sinoe där de bidrog till att stoppa spridningen av ebola öster­ut i Afrika. En helt avgörande insats!  

Hur ser du på risken att man sänker garden och blåser faran över nu när antalet nyupptäckta fall sjunker?

– Man måste vara rejält okunnig för att tro att detta är över, vi är inte ens halvvägs. Ebola är fortfarande ett globalt säkerhetshot. Vi riskerar att den positiva utveckling vi ser i Afrika bromsas. För Sveriges del innebär det inte att svenskar kommer att infekteras, men indirekt kommer en ebolaspridning till övriga Afrika och Asien att kraftigt påverka världsekonomin negativt. Men vi är tillräckligt många kunniga som inte kommer att låta det hända. Den enda stabila ebolanivån är en nolla. 

Jag vet att du ogillar frågan – men ser du optimistiskt på de kommande månadernas utveckling?

– Det finns ingen plats för emotioner här. Min uppgift är att vara saklig. Nuvarande projektion för Liberia är att vi upptäcker 2,5 fall per dag i slutet av januari, drygt ett per dag i slutet av februari och att vi kan få slut på smittspridningen i Liberia i maj. Med fler experter kan det gå fortare. Till nästa jul kan detta utbrott i Västafrika vara över och världen kan ha ett ebolavaccin.

Hans Roslings arbete i Monrovia fokuseras på att spåra upp smittade och människor de varit i kontakt med som kan föra viruset vidare. Det är ett detektivarbete där den största utmaningen är att skapa förtroende, förklarar han. Det gäller nämligen att drabbade verkligen berättar om alla kontakter de haft, vilket är långt ifrån okomplicerat. Många är rädda för att hamna på smittspårningslistorna då det kan innebära att de blir av med jobbet eller inkomstkälla. Smittade vill därför ofta skydda sina anhöriga genom att inte uppge dem. Men det kan finnas and­ra anledningar till att kontakter hemlighålls.

– En person som är ebolasmittad kan ha en älskarinna och ha barn med henne. En annan smittad är kriminell och namnger inte sina kompisar. För att människor ska lämna så känsliga uppgifter måste de verkligen lita på oss. Och det är särskilt svårt när det gäller ebola, då vi ju inte har någon behandling att erbjuda.

Hans Rosling arbetade i Moçambique med en koleraepidemi och ett utbrott av förlamningssjukdomen Konzo i början av 1980-talet – erfarenheter som i dag är till stor nytta. 

Vilka lärdomar har du dragit av den perioden?

– Jag lärde mig hur man arbetar i ett samhälle där människor i extrem fattigdom har drabbats av en stigmatiserande sjukdom. Man kan inte åka rakt ut i byar och slumområden med blanketter som folk ska fylla i. I stället får man börja med att kontakta politiska och religiösa ledare och sedan den lokala ledaren i byn och därefter familjeöverhuvudet. Först därefter kan man närma sig människor som kan vara smittade och kartlägga deras kontakter. Det är en förtroendekedja som tar tid att bygga. Förtroendet kommer aldrig att uppstå mot staten eller en organisation, utan mot dem som besöker de drabbade. Respekt för dem som drabbas av dödsfall och stöd till värdiga begravningar är nog det allra viktigaste. 

Vilka lärdomar kan man dra ur ett internationellt perspektiv vad gäller vem som gör vad för framtida epidemier?

– Ge WHO en rejäl grundbudget. Nu täcker budgeten bara 15 procent av WHO:s verksamhet, och de måste gå till biståndsorganisationer för finansiering. Vi kan inte överlåta till frivilligorganisationer att sköta stora globala risker. Läkare utan gränser gör fina insatser när de får avgränsade uppgifter, men till min besvikelse vägrar de att integrera sig i det landets smittskyddsorganisation. Det mest positiva som nu sker i Liberia är att Afrikanska unionen kommer med kunniga afrikanska epidemiologer som kommer att leda ebola­jakten på lokal nivå. 

Vid sidan av Liberia har ju även Sierra Leone och Guinea drabbats hårt. Hur ser du på situationen där just nu?

– Jag fokuserar helt på mitt arbete här i Liberia. Vår uppgift är att för första gången någonsin helt stoppa ebolaspridning i storstadsslum. Grannländerna kommer tids nog att stå inför denna utmaning.

Det faktum att många eboladrabbade är sjukvårdspersonal i länder där man bara har 1–2 läkare per 100 000 invånare; vad kan det få för konsekvenser för sjukvården?

– I förlängningen tror jag det kommer att gå bra då länderna kommer att få hjälp, men just nu leder det till att få törs bedriva sjukvård här. Ta till exempel barn med svåra infektioner och diarré, de går inte att skilja från ebola. Eller en kvinna med svåra blödningar efter ett missfall som måste skrapas. Innan man fått provsvar om hon är smittad tar det fyra, fem timmar, och om inget görs under den tiden riskerar man att hon avlider. Därför får man agera som om hon hade ebola, och personal som opererar får göra det med skyddsdräkt och andra säkerhetsåtgärder, vilket är oerhört komplicerat. Viruset måste bort för att sjukvården ska kunna fungera på ett acceptabelt sätt.

Hans Rosling har som vice statsepidemiolog en rent rådgivande funktion. Den mesta tiden har han spenderat på statsepidemiologens och på smittskyddsläkarens kontor i Monrovia.

– Jag arbetar med ett team på drygt tio personer och sedan presenterar vi fynden för större grupper, inklusive president och regering.  Min erfarenhet behövs för att öka kvaliteten och användbarheten på data.

Julhelgen spenderades på jobbet med ett kort avbrott på juldagen för en julmiddag hemma hos landets statsepidemiolog och hans familj.

– I övrigt har jag jobbat hela tiden. Jag är ju här för att jobba och har inte gjort något annat sedan jag kom.

 Men att det skulle röra sig om en uppoffring från hans sida tonar Hans Rosling bestämt ned.

– Det har verkligen varit en positiv erfarenhet att komma hit. Jag bor på fint hotell och har blivit oerhört vänligt bemött av kollegorna och fått ett vänskapligt och yrkesmässigt förhållande som jag sällan tidigare haft. Obehaget och rädslan försvann efter bara något dygn. Därefter har det varit en intellektuellt stimulerande upplevelse. Mitt arbete uppskattas och används. Jag kan varmt rekommendera professorer och and­ra experter som arbetat med epidemier i fattiga samhällen att komma hit. Det behövs ett seniort yrkeskunnande, och man lär sig oerhört mycket. 

Hur länge stannar du?

– I slutet av januari har jag föreläsningar på bland annat Davosmötet. Därefter får jag se om jag behövs, någon annan kan ha tagit mitt jobb. Det verkar som experterna från Nigeria och Uganda kommer att bistå den liberianska ledningen på ett utmärkt sätt.

Läs mer:

Ebola – samlingssida!