I maj 2011 kom regeringen och SKL, Sveriges Kommuner och landsting, överens om att påbörja en nationell samordning av delar av den högspecialiserade cancervården. Det handlade om cancerformer som är sällsynta, eller som kräver särskilt komplicerade ingrepp.

För var och en av de här diagnoserna ville man koncentrera behandlingen till ett eller ett par centra i landet, som då fick möjlighet att specialisera sig på just detta. Metoden kallas nationell nivå-strukturering, och till skillnad mot Rikssjukvården bygger den på ett frivilligt samarbete.

I september 2013 beslöt regeringen och SKL att starta arbetet med de tre första pilotprojekten – förutom peniscancer gäller det matstrupscancer och mjukdels-tumörer bakom bukhålan – och i maj 2014 valdes Örebro och Malmö ut till nationella centra för peniscancerkirurgi. Det senare beslutet fattades av RCC i samverkan, en samarbetsorganisation av landets sex regionala cancercentra, och alla landsting har valt att följa rekommendationen.

Att börja med just penis-cancerkirurgi var ingen tillfällighet, säger urologen Ulf Håkansson, överläkare vid Skånes universitetssjukhus i Malmö och ordförande i den nationella styrgruppen för peniscancer:

– Här är det tydligt att det finns en vinst. Peniscancer är en sällsynt sjukdom; 140 fall om året i Sverige. Samtidigt har dessa fåtaliga fall, bara under de senaste femton åren, opererats på 60 olika sjukhus runt om i landet. Många av dessa sjukhus behandlade mindre än en handfull patienter per år.

Med begränsad erfarenhet blir det svårt att tillgodogöra sig nya, organsparande behandlingsmetoder. Det kan exempelvis innebära att en stor del av penis amputeras i onödan, eller att det görs för stora ingrepp på lymfkörtlarna.

– Det försämrar livskvaliteten för patienten, säger Ulf Håkansson. Nästan nio av tio patienter överlever sin cancer, och då ska de gärna kunna använda penis till allt från att kissa till att ha samliv.

När de två svenska centrumen skulle byggas upp letade man efter förebilder, och fastnade för två peniscancercentra i Amsterdam och London. Där har man drivit på för centralisering, och hävdar att varje enhet måste ha ett upptagningsområde på minst 4 miljoner invånare. Ett annat nyckelord är multi-discipli-närt tänkande, som innebär att de berörda specialisterna samlas runt patienten, i stället för att patienten ska skickas runt till olika specialister.

– Hela poängen är egentligen centralisering, säger Ulf Håkansson. I Storbritannien fattade man ett politiskt beslut om detta i början av 2000-talet. Nu, femton år senare, kan de skörda resultaten: bättre överlevnad, bättre livskvalitet och mer profes-sionellt omhändertagande.

Varje tisdagseftermiddag håller enheten i Malmö i en nationell rond i form av en videokonferens. Där deltar inte bara personal från Malmö och Örebro, utan också från de andra universitetssjukhusen. Under det första året hade ronden knappt 200 fall; eftersom antalet nya patienter på ett år är cirka 140, innebär det att en del patienter drogs flera gånger.

– Om du arbetade på ett vanligt universitetssjukhus före 2013 såg du kanske 20 fall av peniscancer per år. Nu kan du gå på ronderna och helt plötsligt tiodubbla din erfarenhet. En stor fördel är också att patienten får en jämlik bedömning, oavsett var i landet han bor.

– En nackdel är att intresset kan svalna i regioner som inte får egna centra. Å andra sidan kan du delta i ronden och se betydligt fler fall. Är du intresserad, lär du dig mer.

Tycker du att cancervården i Sverige skulle behöva centraliseras mer?

– Ja, jag tror det. Speciellt de cancerformer som har få fall, eller som är högspecialiserade med omfattande ki-r-urgiska ingrepp eller onkologiska behandlingar. Jag har följt debatten i Danmark. Där har man en mycket starkare politisk styrning.

– Men det är svårt att veta var gränsen går. Att koncentrera vården av vanliga cancersjukdomar är till exempel inte så lyckat.