Den tidigare SBU-ordföranden Måns Rosén fick förra våren regeringens uppdrag att se över hur den högspecialiserade vården kan utvecklas genom ökad koncentration.

– Vår utgångspunkt är patienterna. Och ett antal studier visar att både patienter och allmänhet tycker att kvalitet och medicinska resultat är viktigare än närhet, säger han.

Uppdraget är dels att precisera innehållet och omfattningen av begreppet högspecialiserad vård och ta fram kriterier för nivåstrukturering. Dels att föreslå en modell för bedömning, urval, beslut och genomförande, uppföljning och utvärdering. 

– Vi tror att det behövs en förändring av lagstiftningen. Vi tror även att det måste finnas en ansvarig myndighet och professionella grupper som bestämmer vad som ska vara högspecialiserad vård och på vilka ställen, säger Måns Rosén som ska lämna in sin slutrapport till regeringen i november.

Utredningen skiljer på nationell högspecialiserad vård och regional högspecialiserad vård. Den nationella högspecialiserade vården vill man koncentrera till max sex ställen i landet, medan den regionala bör utföras på max tre ställen per region.

Måns Rosén ser tre möjliga modeller för hur besluten ska tas:

  • Ansvarig myndighet (troligen Socialstyrelsen) beslutar vad som ska vara högspecialiserad vård, antal ställen och var den ska bedrivas. 
  • Regionerna beslutar tillsammans om vad som ska vara högspecialiserad vård, antal ställen och var den ska bedrivas.
  • Staten beslutar vad som ska vara nationell högspecialiserad vård, antal ställen och var den ska bedrivas. Regionerna beslutar i sin tur om den regionala högspecialiserade vården.


Enligt honom lutar det åt det första eller sista alternativet.

– När vi varit ute i regionerna säger man »nej, det där klarar vi inte riktigt av«.

Utredningen anser att särskilda professionella grupper bör få en nyckelroll när det gäller att bedöma vilken typ av vård som är lämplig samt hur många ställen den bör bedrivas på.

– Så har man jobbat i Danmark. Där tillsatte man 36 professionella grupper som gick igenom all specialiserad vård och bestämde vad som skulle vara högspecialiserat, säger Måns Rosén.

Utredningen tycker även att bedömningen av vilken volym som sjukhus och operatörer ska komma upp i, bör avgöras av professionella grupper. 

– Men man bör nog ha som utgångspunkt att man ska utföra minst hundra ingrepp av en viss typ för att upprätthålla en god kvalitet och att varje kirurg eller operatör bör utföra minst 30 per år.

Utredningen utgår från ett grundantagande: Ju oftare man gör något, desto bättre blir man på det.

– Man måste träna för att bli bra. Hade Zlatan varit lika bra om han bara tränat en dag i veckan?

I dag gör många sjukhus för få operationer, enligt Måns Rosén. Han pekar på statistik som visar att 10 svenska sjukhus utför mindre än 3 njurcanceroperationer per år och 25 sjukhus mindre än 10.

– Det finns inte en enda systematisk översikt som pekar på att det blir bättre med mindre volym, säger Måns Rosén.

Enligt preliminära data som utredningsgruppen håller på att analysera kan en ökad koncentration av den högspecialiserade vården spara människoliv. Det ser nämligen ut som att en högre volym leder till lägre dödlighet och färre återinläggningar.

Läs mer: Måns Rosén m fl, Stor volym är nödvändig för hög kvalitet i vården

Vad är högspecialiserad vård?

Utredningens preliminära definition av högspecialiserad vård ser ut så här:

Högspecialiserad vård är komplex vård som kräver en viss volym för att kvalitet, patientsäkerhet och kunskapsutveckling ska kunna upprätthållas....

… och/eller kräver tvärprofessionell kompetens och/eller stora kostnader/investeringar.