Utlandsrekryteringens bittra eftersmak

Felipe lämnade sin tjänst som allmänläkare i Spanien för tre år sedan och satte sig på ett flygplan till Sverige tillsammans med sin sambo. Han hade fått jobb på en vårdcentral i en mellansvensk stad och såg fram emot ett nytt skede i livet. 

Det blev inte alls som han hoppats. Det nya arbetet var nära att knäcka honom. Det han aldrig fick veta när han tackade ja till tjänsten var att vårdcentralen var dåligt bemannad med hög personal­omsättning och bristande arbetsmiljö.

– Administrationen funge­rade inte alls. I lokaltidningen såg vi att vårdcentralen alltid fick sämst betyg av patienterna.

Felipes sambo berättar att Felipe kunde stå som fastfrusen vid ytterdörren på morgnarna, eftersom tanken på arbetssituationen gav honom ångest. 

Nu står de packade kartongerna redo i parets lägenhet. Om några dagar går flyttlasset till en annan svensk stad och en fast tjänst på en privat vårdcentral.

Felipes känslor inför flytten är delade. Lättnad och förväntan, men även en frustration och besvikelse över att det blev som det blev. 

– Jag förstår att det är skattepengar som vi måste vara försiktiga med. Jag är oerhört medveten och tacksam om chansen jag fått och har verkligen ansträngt mig.

Redan efter en månad i Sverige började Felipe arbeta en dag i veckan, parallellt med språkstudierna. Landstinget bekostade en tre månader lång SFI-kurs. Men att lära sig svenska på så kort tid visade sig snart vara omöjligt. Felipe lyckades på eget initiativ byta till en bättre anpassad, längre utbildning. 

Han arbetade ofta över och tog med sig jobb hem. Ändå hann han sällan träffa mer än 8–9 patienter per dag. Till slut började han tvivla på sin egen förmåga. Han kände sig alltmer stressad och gick till en psykolog som föreslog att han skulle träffa färre patienter. Men på grund av vårdcentralens bemanningsproblem var det svårt att lösa.

– Jag kände inte att jag fick tillräckligt med stöd. Jag tror inte arbetsgivaren gjorde det med flit, utan att det handlar om okunskap, säger Felipe, som till slut sade upp sig.

Läkartidningen har skickat en enkät till Sveriges 21 landsting och regioner för att ta reda på om de satsat på utlandsrekrytering av läkare till primärvården de senaste fem åren och hur väl satsningarna har lyckats. Alla utom två landsting har gjort utlandsrekryteringar under perioden.

Region Jönköpings län, Region Jämtland–Härjedalen, Landstinget Blekinge och Landstinget Dalarna tillhör dem som lyckats bäst. I Jönköping har regionen kvar 24 av 26 läkare. En har flyttat hem på grund av familjeskäl och en har regionen sagt upp.

– Jag vill ödmjukt säga att mycket går att göra bättre. Men vi arbetar strukturerat med rekrytering, urval, kompetensvärdering och introduktion av läkare med utländsk utbildning, med helhetssyn på deras och deras familjers behov och integration, säger Karin Wihlborg som är läkarstrateg/utvecklingsledare för de offentligt drivna vårdcentralerna.

I Dalarna har 16 läkare anställts i den offentliga primärvården via utlandsrekryteringar i Tyskland, Grekland, Irland, Rumänien, Frankrike och Schweiz. 15 jobbar kvar. Men enligt landstingets HR-specialist Margaretha Nordman har det inte alltid gått lika bra.  

– Av dem som vi rekryterat före 2010 var det ganska många som gick till privata vårdcentraler.

Landstinget lärde sig en läxa efter det och ändrade strategi.

– Vi är mer noga med att läkarna som kommer hamnar på vårdcentraler som fungerar med bra kollegor och handledning, säger Margaretha Nordman och fortsätter:

– Sätter man dem på vårdcentraler där det inte finns en enda ordinarie läkare fungerar det inte. Bra kollegor och handledning är A och O, annars försvinner de direkt.

Hon berättar att landstinget även använder sig mycket av tidigare utlandsrekryterade läkare vid nya rekryteringar. Ibland följer de med på rekryteringsresor och hemma i Dalarna är de mentorer åt sina nya kollegor.

– Det är guld värt. Det gör att folk som kommer hit känner sig hemma.

Marcus Claesson, läkarrekryterare för primärvården i Norrbottens läns landsting har liknande erfarenhet. I början av 2000-talet slutade många av de utlandsrekryterade läkarna. Men nu har landstinget lyckats behålla alla utom en.

– Med tiden kommer erfarenhet av vad som funkar och inte funkar. Man får inte ha för bråttom vid rekryteringen utan måste titta på hela familjesituationen. Har partnern möjlighet att få jobb? Hur gamla är barnen? Har de förutsättningar att trivas?

Vilken vårdcentral kandidaten placeras på beror dels på behov, dels på läkarens egna önskemål. 

– Men en sak tummar vi inte på: det måste finnas bra förutsättningar för handledning och introduktion, säger Marcus Claesson.

Alla har inte lyckats lika bra med sina utlandsrekryteringar. Landstinget Västernorrland och Region Gävleborg har tappat hälften av läkarna. I Region Östergötland arbetar ingen av de fem utlandsrekryterade läkarna kvar och i Landstinget i Uppsala län bara en av fyra.

För Landstinget i Värmland har utlandsrekryteringarna inte heller blivit någon succé. Nyligen gjorde landstinget en uppföljning av samtliga utlandsrekryteringar av hälso- och sjukvårdspersonal som har gjorts mellan september 2009 och augusti 2014. Den visar att endast 44 procent av de 158 personer som har rekryterats under perioden är kvar. Om man separerar läkare från gruppen har 53 av 124 (varav 15 specialister och 38 legitimerade läkare) slutat inom ett och ett halvt år.

– Det är inget bra resultat om man ser det generellt, men petar man i det tror jag inte att det är så dramatiskt som det kan verka. Då finns det förklaringar och man kanske har gjort en hel del nytta innan man flyttade, säger HR-konsulten Stefan Hjelm och tillägger:

– Men det är klart att vi måste fånga upp detta fram­över. Vi måste veta vad vi lägger våra pengar på.

Sedan 2006 har Värmland en utbildningsvårdcentral i Munkfors där legitimerade läkare med utländsk bakgrund skolas in. De färdiga specialisterna placeras där­emot på vanliga vårdcentraler direkt.

Enligt Stefan Hjelm kostar det cirka 300 000 kronor att rekrytera en europeisk specialistläkare via ett rekryteringsbolag. Men några exakta siffror på hur mycket utlandsrekryteringen har kostat under perioden kan landstinget inte uppge.

Marina Tuutma, specialist i allmänmedicin och ordförande i Värmlands läkarförening, tycker det det är märkligt att landstinget inte gör noggrannare uppföljningar.

– Ingen businessman skulle väl kasta sina pengar i luften och sedan inte titta var de landar? Det är skattepengar som man borde värna om.  

2012 gjorde Landstinget i Värmland en rekryteringsresa till Spanien via Eures (Europeiska nätverket för arbetsförmedlingar). Fyra spanska specialister i allmänmedicin anställdes. Landstinget gav dem en lön på drygt 40 000 kronor och betalade en sju månader lång språkkurs. Därefter förväntades läkarna arbeta heltid. Men efter knappt ett år slutade två av läkarna och strax därpå ytterligare en. 

Maria Nieves och hennes man, som också är specialist i allmänmedicin, var de första som sa upp sig. De tyckte inte att Landstinget i Värmland höll vad de lovat och kände sig lämnade i sticket.  

– Det fanns ingen planering. Jag tror de bara improviserar. Hämtar du en läkare till Sverige, måste du ha en plan för utbildning och vara tydlig med villkoren. Landstinget måste bli ärligare.

Sju månaders språkutbildning är för lite, tycker hon. I stället behövs en intensivkurs på minst ett år som är anpassad till sjukvårdssvenska.

– Kursen vi gick var mindre än 300 timmar. För en specialistläkare i allmänmedicin är språket extra viktigt, vi pratar så mycket med patienterna. Därför måste vi ha en bra språknivå, säger Maria Nieves.

Hon tycker också att det är viktigt att utländska läkare som hunnit etablera sig i Sverige, stöttar de nya som kommer.

– Jag vill att andra läkare som kommer till Sverige ska trivas här och inte få samma känslor som jag fick.

Paret bor numera i Karlskrona, där de arbetar på varsin vårdcentral. Bägge är mycket nöjda.

HR-konsulten Stefan Hjelm, som rekryterade de spanska allmänläkarna, delar dock inte Maria Nieves bild. Enligt honom har landstinget ansträngt sig till det yttersta för att tillmötesgå familjens önskemål.

Han tror en anledning till att tre av fyra har slutat är att läkarna inte gjort »tillräcklig research« av hur det är att flytta till ett annat land. Därför hade de, enligt honom, i vissa fall haft orimliga förväntningar.

Samtidigt erkänner han att landstinget har varit en aning blåögt.

Vilken lärdom har ni dragit av detta?

– Vi har lärt oss att man måste vara väldigt tydlig med vilka villkor som gäller – både de formella och de praktiska förutsättningarna. 

En annan förändring efter den misslyckade Spanienrekryteringen är att landstinget har fört in ett återbetalningskrav i anställningskontrakten.

– Det innebär att läkarna förbinder sig att jobba i åtminstone tre år. Slutar man innan dess får man betala en del av kostnaderna som vi haft. Beloppen de måste betala tillbaka ligger ungefär på 70 000–90 000 kronor, säger Stefan Hjelm.

Marina Tuutma tror att det framför allt är brister i arbetsmiljön och brustna löften som gjort att läkare har lämnat Värmland. Men också brist på helhetstänk och långsiktighet.

– De som kommer jobbar ett tag, tänker »jösses, ska jag låta utnyttja mig?« och slutar, säger hon och fortsätter:

– Det känns som ett slags människohandel. Vi tar hit dem, utnyttjar dem och sedan kastar vi dem. Vi tänker bara: »nu har vi tillsatt den här tjänsten«. Vi tänker inte på människan. 

Marina Tuutma rekryterades själv från Estland för 11 år sedan av Landstinget i Värmland. Hon flyttade med sin man och två barn. Då var utlandsrekryteringar relativt ovanliga. Men hon hamnade på en välfungerande vårdcentral, och även om maken fick kämpa länge för att få jobb trots en magisterexamen i ekonomi, blev de kvar och trivdes i Värmland.

– Jag fick jättebra stöd. Så fort jag kom tog min stödperson mig i handen och gick med mig till Skatteverket, till Försäkringskassan och till skolan.

Från 2012 ska Socialstyrelsen erkänna alla specialister i allmänmedicin från EU. Svenska distriktsläkarföreningen (DLF) beslutade på årets fullmäktigemöte att de ska följa de invandrande europeiska läkarnas intåg på den svenska arbetsmarknaden för att se till att de har rättvisa arbetsvillkor och möjlighet till individuell kompetensutveckling.

– Vi var rädda att de nya som kom efter 2012 skulle bli en sorts andrahandsspecialister med lägre lön, att de inte skulle få den kompetensutveckling som de behöver utan direkt ses som arbetskraft, säger Marina Tuutma som även sitter i DLF:s styrelse.

Hon misstänker att gruppen generellt har sämre villkor än svenska läkare. Hon tror även att utlandsrekryterade läkare mer sällan vågar ifrågasätta löner eller andra arbetsvillkor. Läkartidningen har frågat ett flertal utlandsrekryterade läkare om de vill berätta om sina upplevelser. Men många är rädda för att råka illa ut om de klagar.

– Man vill inte vara besvärlig och börja strida. Och man är så upptagen med att förstå kulturen och lära sig språket. Man jobbar, jobbar, jobbar och vill bevisa att man är bra, säger Marina Tuutma.

Förra året beslutade Läkarförbundet att satsa extra på att få de utlandsutbildade läkarna att gå med i facket, dels för att deras anslutningsgrad är relativt låg, dels för att de kan vara i behov av råd och stöd och har en önskan om att påverka.

– Vi får vissa rapporter från lokalföreningarna om att de utlandsutbildade läkarna har sämre villkor, säger Joel Hellstrand, som är internationell samordnare på Läkarförbundet.

Läkarförbundet vill gärna komma i kontakt med målgruppen så tidigt som möjligt. För att kunna nå de utlandsrekyterade läkarna har förbundet tagit fram ett förslag på lokala överenskommelser med arbetsgivarna om att läkarföreningen ska få information när det görs utlandsrekryteringar. 

Sedan Felipe sa upp sig har han arbetat som hyrläkare på en vårdcentral. Där hinner han träffa 17–18 patienter om dagen, kan nästan alltid gå hem i tid och får lön som specialistläkare. Det kommer han även att få på sin nya fasta tjänst som distriktsläkare. Självförtroendet har återvänt och hans erfarenhet har väckt en vilja att engagera sig fackligt. 

Han är förvånad över att landstinget som rekryterade honom inte har frågat varför han sa upp sig. 

– Jag tycker att de borde vara intresserade av att höra vad de ska göra för att inte hamna i samma situation igen. De kan ju få massa feedback!

För det första handlar det om att hitta rätt personer och vara ärlig med vad som väntar i Sverige, tror han. För det andra att läkarna placeras på välfungerande enheter. Han efterlyser också ett socialt skyddsnät där det går att få hjälp med praktiska saker som att hitta en lägenhet, ordna bankkonto och kontakta Migrationsverket.

Ett annat tips är att använda andra utländska läkare som handledare eller mentorer och se till att det finns anpassade språkkurser och en individuell långsiktig plan, samt att landstinget har en ansvarig person som följer upp hur det går.

– Man kan inte bara stänga dörren och säga »nu är det klart, lycka till«. Prata med kandidaterna, ta reda på hur de har det och vad som händer med dem.

Fotnot: Felipe heter egentligen något annat, men har begärt att få vara anonym.