Flera utvärderingar har visat på skrala resultat av den så kallade rehabiliteringsgarantin, som infördes 2008 efter en överenskommelse mellan SKL och regeringen. Garantin innebär att landstingen får stimulansmedel för att erbjuda vissa specificerade behandlingsmetoder i syfte att främja återgången till arbete för personer med lätt till medelsvår psykisk ohälsa samt icke-specifika rygg- och nackbesvär.

Nu ger Riksrevisionen, efter en granskning som rör insatserna vid psykisk ohälsa, rådet till regeringen att rehabiliteringsgarantin bör läggas ned eller göras om.

Riksrevisionen pekar på ett antal faktorer som gjort det svårt att uppfylla de uppställda målen:

  • Allt för stort fokus har legat på vilken behandlingsmetod som ska erbjudas i stället för på målet, återgång i arbete.
  • Det råder brist på legitimerade psykologer och psykoterapeuter som kan bedöma vilka patienter som har förutsättningar att bli hjälpta av den erbjudna behandlingen.
  • Väntetiderna på behandling är långa, även detta kopplat till bristen på kvalificerade behandlare.
  • Krav på uppföljning av patienterna har saknats.
  • Primärvården ersätts inte för att arbeta med arbetsåtergång, exempelvis genom möten med arbetsgivaren eller genom att sätta sig in i nya metoder. Samarbetet med företagshälsovården har inte blivit av.
  • Landstingen har hanterat medlen olika. En del har behållit medlen centralt, bland annat för att det saknas långsiktighet då överenskommelserna tecknats för ett år i taget.

För 2015 har regeringen avsatt 712 miljoner kronor till rehabiliteringsgarantin.