Översikt över kopplingarna mellan utsläpp av växthus­gaser, klimat­föränd­ringar och hälsa. Översatt och åter­givet från Lancetkommis­sionens rapport.

Källa: Watts N, Adger WN, Agnolucci P, et al. Health and climate change: policy responses to protect public health. The Lancet. E-pub 23 jun 2015. doi: 10.1016/S0140-6736(15)60854-6. Med tillstånd från Elsevier.

Kommissionen är ett samarbete mellan europeiska och kinesiska klimatforskare, geografer, samhälls- och miljövetare, företrädare för hälso- och sjukvård med flera forskare och experter. I rapporten presenteras förslag till åtgärder och bildandet av en grupp som arbetar för global hälsa kopplat till klimatförändringar (se ruta nedan). 

Att klimatförändringar är »det största globala hotet mot männi­skans hälsa under detta århundrade« är en formulering som även fanns i den rapport Lancetkommissionen publicerade 2009 inför klimatmötet i Köpenhamn. Årets rapport lägger dock tonvikten vid möjligheter, och att folkhälsoperspektivet är något som alla aktörer kan samlas kring. Hälsa och välbefinnande är mer påtagliga och begripliga begrepp än halterna av koldioxid i atmosfären. Att sätta klimatförändringar i ett sammanhang som ligger närmare männi­skor skapar ett större gensvar hos allmänheten som i sin tur kan sätta press på politikerna.  

I arbetet mot klimatförändringar går det att dra lärdomar från det medicinska området när det gäller internationella insatser för att bekämpa sjukdomar, menar Lancetkommissionen. En nationell handlingsplan på hälso­området behöver inte vara beroende av ett globalt avtal. Samtidigt är WHO och andra forum för internationellt samarbete viktiga för att påskynda och koordinera utmaningar inom hälsoområdet – i synnerhet de som berör flera länder. Erfarenheter från hälsoområdet kan visa på vilka nivåer olika åtgärder är mest effektiva, och hur de kan förstärka varand­ra. 

– WHO:s ramkonvention om tobakskontroll är exempel på hur globala beslut lett till införande eller skärpning av nationell lagstiftning, vilket minskar den samhälleliga acceptansen för tobak. 

Det säger Maria Nilsson, forskare vid enheten för epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet, och en av huvudredaktörerna i arbetet med Lancetkommissionens rapport. 

Hon fortsätter:

– På nivåer närmare befolkningen, som landsting och kommuner i Sverige, har man samtidigt erbjudit tobaksavvänjning och arbetat för att unga inte ska börja använda tobak. Det leder till färre tobaksbrukare samtidigt som det kan öka människors stöd för begränsningar och insatser mot tobak som gjorts av beslutsfattare på lokal och nationell nivå. Och allmänhetens stöd är viktigt. Tillsammans påverkar det sociala normer vilket i sin tur påverkar attityder och beteenden. Att jobba på alla nivåer, och med rätt sak på rätt nivå, ger högre utdelning. 

Erfarenheter från hälsoområdet kan också hjälpa till att motverka pessimism inför möjligheten att ta kontroll över ett komplext problem. De samlade framsteg som gjorts kring HIV (en sjukdom som till en början förnekades) har bidragit till en global acceptans av vetenskap. Lancetkommissionen tar också upp hur tobaksindustrins försök att skapa vetenskaplig förvirring kring lungcancer till stor del har upphört och att det är regeringars skyldighet att motstå lobbykrafter. 

– Detsamma gäller inom klimatområdet. Regeringar behöver se och förstå hur det på liknande sätt finns industriintressen som använder resurser för att underblåsa vetenskaplig osäkerhet och fördröja överenskommelser och beslut om regleringar. En viktig skillnad är att det i klimatfrågan finns en stor och viktig positiv kraft inom industri och näringsliv för hållbar utveckling, säger Maria Nilsson. 

Den allmänna medvetenheten om klimatförändringar som hälsofråga är inte särskilt utbredd. Men i klimatförändringarnas spår ökar förekomsten av extremväder – värmeböljor, svår torka och stormar – som har direkta effekter på människors liv och hälsa. Den största påverkan på global hälsa kommer enligt rapporten genom de indirekta effekterna (se figur uppe till höger). Ett exempel är värmeböljan i Ryssland sommaren 2010. De svårsläckta skogsbränder som uppstod i torkan ökade partikelhalten i Moskvaluften, vilket bidrog till en ökad dödlighet med 11 000 personer under juli och augusti. Andra indirekta effekter av extremväder är sjukdomsspridning, och minskad tillgång till mat och rent vatten. Att männi­skor tvingas lämna sina hem, och den psykiska belastning som detta medför, är också en negativ hälsoeffekt. Sociala faktorer som utbyggnad av hälso- och sjukvård och infrastruktur har en betydelse för hur de indirekta effekterna kan hanteras.  

Hälsovinster med att begränsa klimatförändringar lyfts också fram i rapporten, bland annat genom påpekandet att de sjukvårdskostnader som kan undvikas om man begränsar klimatförändringarna bör tas in i kalkylerna. Att snabbt fasa ut användningen av kol skulle ge effekter på flera områden: mindre koldi­oxidutsläpp, minskade luftföroreningar och minskad förekomst av hjärt- och lungsjukdomar. De hälsorelaterade kostnaderna för luftföroreningar i OECD-länderna plus Indien och Kina uppgår enligt OECD till fem procent av världens samlade BNP. I rapporten förordas en prissättning på kol, till exempel genom skatter, och åter­igen finns paralleller till arbetet mot tobak. 

– Att riktade skatter kan vara effektiva styrmedel har visats inom flera andra områden. WHO har talat om höga skatter på tobak som ett av de viktigaste evidensbaserade sätten för en regering att minska tobaksanvändningen, säger Maria Nilsson.

Det är inte bara i Lancet­kommissionens rapport som omsorg om människors hälsa och välfärd är argument för att bromsa den globala uppvärmningen.  

Tidskriften Economist (10 oktober) tar Indien som exempel på hur åtgärder för att begränsa klimatförändringar samtidigt kan leda till förbättrad hälsa, stärka lokalsamhället och lindra fattigdom. Regeringens utlovade satsning på förnybar energi, främst sol- och vindkraft, kan användas för att förse fler områden på landsbygden med elektricitet, som också är en prioriterad fråga. Vind- och solindustrin skapar gröna, inhemska jobb och är i många delar av landet inte ett dyrare alternativ än att importera kol för elproduktion. Tillgång till förnybar el för att laga mat skulle ge stora hälsovinster på landsbygden där man i dag använder ved eller torkad kodynga som bränsle. Röken från detta ger mycket dålig inomhusluft och kan, enligt Economist, orsaka flera hundratusen dödsfall varje år, främst bland kvinnor och barn. Dessa grupper, tillsammans med äldre och sjukliga personer, är särskilt sårbara för effekter av klimatförändringar, enligt Lancetkommissionens rapport. 

I mer industrialiserade länder går det också att göra kopplingar mellan lokala positiva hälsoeffekter och minskning av klimatgaser. 

– Att vid stadsplaneringen se till att det blir enkelt för invånare att transportera sig aktivt, att bygga bra gång- och cykelstråk bidrar till en renare miljö med lägre halter av luftföroreningar som ger bonuseffekter på hälsa. Inom hälso- och sjukvården är man utbildad för och ger regelmässigt råd om livsstilsrelaterade beteendeförändringar, som vinsten med att leva fysiskt aktivt för att skydda sin hälsa. För många kan säkert argumentet att man också bidrar till att minska sina utsläpp och skydda planeten stärka motivationen att ha en mer aktiv livsstil, säger Maria Nilsson. 

Även om det är skillnad i hur olika regioner och befolkningsgrupper drabbas, är ingen del av världen immun mot klimatförändringar. Problemet är komplext och kräver både förebyggande (begränsning) och behandling (anpassning), för att tala i sjukvårdstermer. I rapporten framförs att hälso- och sjukvårdens erfarenheter av att samla evidens och av att ha verkat för att minska dödsfallen av rökning, trafik, infektionssjukdomar och livsstilsrelaterade sjukdomar kan vara till nytta i arbetet mot klimatförändringar.

Det förtroende och den auktoritet som läkare och sjuksköterskor åtnjuter hos såväl allmänhet som beslutsfattare är ett annat tungt vägande skäl till att bilda den grupp som ska arbeta för global hälsa relaterat till klimatförändringar. 

– En anledning för läkare att engagera sig för att öka medvetenheten om risker och förebyggande åtgärder kopplade till klimatförändringar och hälsa är att vi kan tala från ett opolitiskt perspektiv. Att informera vården och hemtjänsten om förebyggande åtgärder för äldre människor vid värmeböljor, att informera län och landsting om hälsorisker när fästingar som bär borrelia och TBE sprider sig i en allt större del av landet. Det ligger i vår yrkesmässiga utövning att beakta vetenskap och beprövad erfarenhet, och vi vet att om koldioxidutsläppen inte minskar så får vi större sjukvårdsbörda i världen – och även i Sverige, säger läkaren Elisabet Lindgren, verksam vid Stockholm Resilience Centre och sedan 20 år specialiserad på klimat och hälsa. 

Lancetkommissionens 9 rekommendationer till världens regeringar om nödvändiga åtgärder de kommande fem åren:

  • Investera i forskning och övervakning av klimatförändringar och folkhälsa och ta fram mer kunskap om anpassningsbehov och om vilka hälsofördelar som kommer på köpet vid olika klimatåtgärder.
  • Öka finansieringen av hälsosystem som är motståndskraftiga mot klimatförändringar, särskilt i låg- och medelinkomstländer.
  • Säkerställ en snabb utfasning av kol som energikälla för att skydda mot hjärt–kärl- och respiratoriska sjukdomar.
  • Uppmuntra omställningen till städer som stödjer och främjar livsstilar som är hälsosamma både för individen och för planeten.
  • Etablera ett ramverk för en stark, förutsägbar och internationell prismekanism för kol.
  • Expandera snabbt tillgången till förnybar energi i låg- och medelinkomstländer.
  • Stöd tillförlitliga beräkningar av minskad sjukdomsbörda, minskade sjukvårdskostnader och ekonomisk produktivitet som är associerade med klimatåtgärder.
  • Underlätta samarbeten mellan hälsodepartement och andra departement för att säkerställa att hälso- och klimatfrågor noggrant integreras i regeringsstrategier.
  • Avtala om och implementera en internationell överenskommelse som stöder länder i omställningen till en mindre kolberoende ekonomi.

Läs hela rapporten i Lancet här.

Nedräkning till 2030

Lancetkommissionen föreslår bildandet av en oberoende övervakningsgrupp, Countdown to 2030: Global health and climate action coalition. Den ska vara en bred global koalition med experter från olika discipliner som de kommande 15 åren bland annat övervakar hur klimatpolitiken framskrider och i vilken utsträckning den överväger och drar nytta av samverkansfördelar på folkhälsa. Gruppen ska rapportera vartannat år i Lancet. 

Vägen till toppmötet i Paris

1896 Växthuseffekten, det vill säga att koldioxid hindrar värme att stråla ut från jorden, beskrivs för första gången av den svenske fysikern och kemisten Svante Arrhenius. Svante Arrhenius förutser också att ökad användning av fossila bränslen ska leda till global uppvärmning. 

1987 Brundtlandrapporten publi­ceras av FN:s Världskommission för miljö och utveckling, med dåvarande norska statsministern Gro Harlem Brundtland som ordförande. Rapporten, som lanserar begreppet »hållbar utveckling«, lyfter frågan om risken för klimatförändringar på grund av växthusgaser, särskilt koldioxid från fossil förbränning.

1988 FN:s klimatpanel IPCC bildas, med uppdrag att ta fram vetenskaplig information om klimatförändringar och deras potentiella påverkan på miljö och socioekonomiska förhållanden. 

1992 FN:s klimatkonvention (UNFCCC), ett ramverk för åtgärder mot klimatförändringar, antas vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro.

1997 Klimatkonventionen får mer innehåll genom ett »protokoll« som framförhandlas under stor dramatik i Kyoto. Där utfäster sig de flesta rika länderna att minska sina utsläpp av koldioxid och några andra växthusgaser med 5,2 procent från 1990 till 2010. EU åtar sig att minska med 8 procent. Utvecklingsländerna behöver inte göra några utfästelser.

2001 USA hoppar av Kyotoprotokollet 2001, men protokollet överlever.

2009 Det stora klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 slutar i fiasko såtillvida att länderna inte lyckas enas om ett bindande dokument där och då, men det icke-bindande dokumentet lägger sedan grunden för fortsatta förhandlingar och åtaganden.

2013–2014 IPCC:s femte utvärderingsrapport publiceras. Den visar att den senaste tidens antropogena utsläpp av växthusgaser är de största någonsin och att klimatförändringars effekter på såväl fysisk miljö som biologiska system, samhällen och människor, till exempel hälsa, kan ses i hela världen. Enligt rapporten var åren 1983–2012 troligen den varmaste 30-årsperioden de senaste 1 400 åren på norra halvklotet.

2015 Klimatmötet i Paris. Den 30 november samlas mer än 190 regeringar i Paris. Under 12 dagar ska de komma överens om hur klimatet ska räddas. Målet är att begränsa den globala uppvärmningen till högst 2 grader högre än på förindustriell nivå, helst inte mer än 1,5 grader. Mer formellt är Parismötet klimatkonventionens 21:a partsmöte (conference of the parties, COP). 

Sedan 2007 har utsläppen minskat i de rika länderna medan de ökat dramatiskt i en del utvecklingsländer, framför allt Kina. Målet den här gången är en överenskommelse som täcker hela världen och är bindande.

Inför Parismötet har de flesta länder lämnat in en åtagandeplan, INDCs (Intended nationally determined contributions), för utsläppsbegränsningar till 2030. Länderna redogör också för vilka anpassningar till klimatförändringar de gör. EU har lovat att minska sina utsläpp med minst 40 procent från 1990 års nivå. Kina har lovat att utsläppen ska sluta öka senast 2030. Länderna får själva bestämma sina åtagan­den, men är sedan bundna vid dem, om det slås fast i slutdokumentet.

De får också finna sig i kritik om de inte tar ett rättvist ansvar och om de inte rör sig i riktning mot målet. Det märks ganska snabbt, och till exempel Kanada och Australien har redan mött kritik för oambitiösa planer.

Problemet är inte att länderna lovar mer än de tror de kan klara, utan att de lovar för lite. Sedan kanske de gör mer än de lovat.

Tanken är att skapa en loop av skärpta åtaganden genom social kontroll.

De sammantagna löftena räcker inte för att klara 2 grader.Klimatkonventionens sammanställning från den 30 oktober, som bygger på 146 länders planer, pekar mot 2,7 grader år 2100. »På intet sätt tillräckligt men mycket lägre än de fyra, fem ­eller flera graders uppvärmning som många räknade med före INDCs«, säger klimatkonventionens verkställande sekre­terare Christiana Figueres.

En del fattiga länder har villkorat sina åtaganden med ekonomiskt stöd från de rika länderna. En av de stora frågorna i Paris gäller den Gröna Klimatfonden, där målet är att 100 miljarder dollar per år (från 2020) ska användas för utsläppsminskande åtgärder (som solenergi i stället för kolkraft) och anpassningar till ett förändrat klimat (torka, översvämningar) i fattiga länder.

Dessa pengar ska tas fram genom frivilliga nationella åtaganden. Sverige bidrar med 4 miljarder kronor till den första perioden 2015–2018.

De flesta tror att det verkligen blir ett avtal i Paris, även om många viktiga frågor skjuts på framtiden. 

Karin Bergqvist