Socialstyrelsen har undersökt hur pass väl landstingen följer de nationella riktlinjerna för hjärtsjukvård, som lanserades i en ny version i oktober i år. Slutsatsen är att det akuta omhändertagandet håller hög klass – bland annat tack vare att den svenska vården varit tidig med att införa ballongvidgning vid hjärtinfarkt – men att det finns mycket kvar att göra när det gäller eftervården.
Ett exempel är att runt 8 000 fler patienter med kronisk hjärtsvikt borde få så kallad basbehandling med två olika läkemedel, för att minska risken för onödig sjukhusvård, hjärtinfarkt och för tidig död. Bara tre landsting, Västerbotten, Gotland och Örebro, når målnivån om att ge minst 65 procent av hjärtsviktspatienterna basbehandling.
Även när det gäller behandling med sviktpacemaker är de regionala skillnaderna stora. Tre gånger så stor andel av hjärtsviktspatienterna får pacemaker i Västerbotten som i Värmland.
När det gäller sviktpacemaker finns det också ett stort könsmässigt gap; fyra gånger så många män som kvinnor får pacemaker. En annan behandling där skillnaden är stor mellan könen är implanterbar defibrillator vid hjärtrytmrubbningar, vilket tre gånger fler män än kvinnor får.
Socioekonomisk variation finns i synnerhet när det gäller sekundärprevention. Ju högre utbildning desto högre andel av patienterna deltar i fysisk träning inom specialiserad hjärtrehabilitering sex till tio veckor efter hjärtinfarkt.
Ett nedslående resultat är enligt Socialstyrelsen att så många som 45 procent av de patienter som drabbas av hjärtinfarkt och röker fortsätter att röka efter ett år.
