Barn får läkemedel utan diagnos

"Långvarig behandling med antipsykotiska läkemedel förenat med vissa risker" är ett kraftigt understatement. I själva verket är biverkningsprofilen mycket ofördelaktig: för barn och unga en mycket kraftig viktuppgång, kan ge akut diabetes och ökar på lång sikt risken avsevärt för diabetes, ökad risk för hjärt/kärlsjukdom, minskad libido, kognitiv påverkan etc. Dessutom är forskningsunderlaget för behandling av barn och unga med dessa mediciner mycket svagt. Det är helt oacceptabelt att de förskrivs så lättvindigt, och på SiS-institutionerna förekommer ofta polyfarmaci, i vissa fall för att göra "samhällets olycksbarn" medgörliga. Antipsykotika har sin plats i behandlingsarsenalen, i hög dos vid konstaterat psykotiskt skov och ibland vid maniskt skov, ibland i lägre dos som underhållsbehandling vid psykossjukdom och ibland i lägre dos vid autismproblematik och utagerande beteende. Att förskriva dessa tunga mediciner "i oträngt mål" är både oetiskt och torde strida mot barnkonventionen.

Susanne Flyborg, jag tycker man ska vara försiktig med just användning av neuroleptika. Det finns inga psykofarmaka med svårare biverkningsprofil. Jag håller med om att insatser från habiliteringen ska optimeras, men i många fall ska dessa även kompletteras med medicinering. I första hand sömnmedicinering, där vi idag har rent melatonin som är en av de snällaste mediciner som finns med nästan inga biverkningar, och centralstimulantia vid diagnosticerad ADHD. Att lägga till neuroleptika ska naturligtvis övervägas vid konstaterad psykossjukdom (dock ett mycket ovanligt tillstånd som enligt mitt förmenade inte kan diagnosticeras förrän tidigast i tonåren), Tourettes syndrom och vid autismproblematik med utagerande beteende. Men man måste ha i åtanke att barn med autism och/eller mental retardation ofta är känsligare för mediciner än andra barn och att forskningen på neuroleptika för barn är mycket bristfällig, något som till exempel Läkemedelsverket konstaterade för några år sedan.